Ett pågående projekt

Det är lustigt att se sitt hem utifrån.

Vi som tyckte att vi var nästan klara.

Men i bagarstugan står kartong på kartong och möbel på möbel fulla med våra saker. Fotoalbum, inramade förstoringar, resesouvenirer och allt sådant där man samlat på sig under årens lopp. Tidningsurklipp och flyers från tiden då jag DJ:ade, anteckningar från studenttiden, gymnasiets akvareller och skolkataloger. Allt sådant som ger ett hem egentlig personlighet. Jag är bokhyllor som svämmar över av papper och böcker, jag är stearinljus och nipperaskar och fat och skålar, jag är skivsamlare med LP-skivor till förbannelse och kaktusar och vackra krukor och praktiska prydnader. När man fick bort strumpor och leksaker och dammråttorna blev det liksom lite tomt. Det mesta ligger ju fortfarande nerpackat.

I reportaget finns en bild från trapphallen. Vi hjälptes åt att ställa min mormors brors gamla byrå, med tre lådor och två luckor, mest bara för att ha någonting att fylla ut med. Innan nyår var detta en trapphall med råspont i taket och gipsskivor och masonit på väggarna. Sedan dess har det fått ett målat papptak och tapeter på väggarna. För bara en vecka sedan var det helt olistat, och ännu saknas taklisterna. Och personlighet, inboddhet, den där stökiga trivsamheten. Spåren efter att man har bott någonstans i åratal. Det framgick inte riktigt i reportaget, hur ofärdigt vårt hus egentligen är.

Posted in Inredning | 4 Comments  

Pappspända tak och fernissade golv

Så här såg det ut för knappt ett år sedan. Då hade vi bott i huset några månader. Sedan dess har förstukvisten blivit lite mer färdig, och vi har restaurerat grusgångarna och den lilla grusplanen framför bron.

Idag kom så Hus & Hem-bilagan i VK med hela två uppslag om vårt hus. Spännande och jätteroligt. Om det är någon ny läsare som halkat in på bloggen via artikeln kan jag passa på och hälsa välkommen! Speciellt roligt är det faktiskt att det är ett hus som är beläget inåt landet, och inte vid kusten, som får platsa i tidningen. Det brukar vara ganska magert med sådant.

Riktigt så välstädat som vi hade det då journalisten Emma var här brukar vi inte ha det direkt. Det är i regel bilar, bollar, nallar, böcker och en och annan rolig kastrull utspridda över köksgolvet mest hela tiden, till exempel. Lite lustigt är att jag, efter att vi haft besök, upptäckte att det hängde en skitig socka på gaveln till sonens spjälsäng (den syns dock knappt på bilden). Jag får se det som en liten blinkning åt det faktum att jag normalt har strumpor och sockar liggandes lite varstans i huset. Men de flesta hann jag plocka undan!

Det här är, framför allt, en blogg om byggnadsvård och om renoveringen av vårt hus som vi kallar Karl-Eriks. Jag föredrar att säga att vi ”renoverar med framför allt traditionella material och metoder”; vi har långt ifrån ett antikvariskt förhållningssätt till vårt hus och en hel del är efter vårt eget huvud och vår smak. Vi har importerat bakelitströmbrytare från Tyskland, vi har ägnat en nästintill anal omsorg åt vissa detaljer, vi har slängt ut fernissade korkmattor men bevarat pärlspontstak och väggpanel. Jag får nog säga att vi är ganska nöjda, om än somliga saker hade kunnat göras annorlunda. Här samsas skurgolv med postmodern konst, Ikea med pappspända tak och fernissade golv, och antikviteter med hemmabiosystem.

Det här är ett projekt som snart nog har pågått i fyra års tid, och som lär pågå ett bra tag till om man tar alla ekonomibyggnader med i ekvationen. Kul är det, men lite kämpigt med småbarn – all heder till de som fixar att renovera med småttingar springandes runt benen. Det klarar vi dåligt…

Posted in Bloggen | 3 Comments  

Magsjuka, lister och reportage

Vi blev uppringda här för en liten tid sedan av en journalist och fotograf från VK som ville skriva om vårt hus. Javisst, det vore väl trevligt tyckte vi. Vi bestämde oss för en tid och räknade ut att vi precis skulle hinna lista trapphallen färdigt.

Tji fick vi, ty samma kväll som min man skulle ställa sig och måla alla dessa lister lade jag mig i magsjuka. Och några timmar senare kräktes sonen för första gången. Och därefter var det makens tur. Men färdiga hann vi faktiskt bli i alla fall, trots att jag fortfarande låg i feberfrossa på måndagen. Jag kan inte påstå att det var särskilt lätt, åtminstone jag vill inte visa upp ett ostädat och stökigt hem för kreti och pleti, men nu är det gjort. Håll utkik efter Hus & hem-bilagan i VK imorgon (eller var det lördag?) måndag.

Kontoret har vi i alla fall hunnit inreda nästan färdigt, vi har i alla fall fått upp bokhyllor och jag har fått packa upp mina älskade böcker och lite tidningar. Foton kommer så småningom – jag vill bara andas ut och ta det lugnt lite först.

Posted in Bloggen | 3 Comments  

En okonventionell lösning?

Här hemma har vi lagt in en överväxel. All VVS är färdig och i princip all el. Det blir knappt någon tid till att blogga! Jag tänkte dock visa en av lösningarna vi har här hemma, och som syns här till vänster. Om vårt hus har en själ, är det som syns på bilden sannerligen hjärtat och blodomloppet i vårt hus!

IT-nörd möter googleknarkande journalist och ljuv musik uppstår – det är kanske inte så konstigt att vi bad min makes föräldrar att se till att det drogs fiber (eller, rättare sagt, det drogs slang som fibern skulle blåsas in i) till huset redan året innan vi påbörjade renoveringen. Vi var uppkopplade innan vi hade många av de andra moderna bekvämligheter man kan vilja ha i ett hus! Till nackdelen hör dock allt detta nätverkskablage – det motsvarar två kablar i varje rör, uttag i bland annat vårt gästrum, köket, vardagsrummet, barnrummet och kontoret; vi planerar nämligen att skaffa IP-telefoni inom en relativt snar framtid. Kablarna stack tidigare ut ur en kopp, precis som en eldosa, i väggen. Inte speciellt snyggt. Några passande lock finns det inte heller.

Det var jag som kläckte idén att täcka dosan med ett svarvat vägg- och takfäste från Gysinge centrum för byggnadsvård. Maken förstorade hålet för att alla kablar skulle rymmas. Inte riktigt sättet det var tänkt att användas, men bra mycket snyggare än tidigare blev det i alla fall.

Posted in Idéer, Inredning | Tagged , | 5 Comments  

Pågår just nu: rördragning

Om VVS- och elinstallationer har jag tidigare skrivit här och här. Nu äntligen har det blivit dags att omsätta i praktik. Men vi tar det från början!

Vi samlade ihop till ett byggmöte någon gång under våren 2009. Lite optimistiskt var det kanske eftersom det skulle dröja innan elektrikerna och vvs:arna fick göra sitt i det gamla huset. Men vad vi hade gjort då var att sammanställa ett dokument för elektrikerna, ett för rörmokarna och ett för byggarna. För oss var det ett sätt att säkerhetsställa oss om att de var fullt medvetna om vad vi ville att de skulle göra. I dokumentet som lämnades till ansvarig för elen skrev vi om våra önskemål gällande utanpåliggande dragningar med lettiklammer, höjden på strömbrytarna (som är något lägre än den gamla standarden) och så vidare.

Dokumentet som vvs:arna fick hade två önskemål: lödda fogar och kopparsvep. Vi påminde givetvis om detta när det nu, januari 2011, var dags för de kallställda rummen att få värme. Jag visste att detta var bra att göra i teorin och jag har personligen aldrig gillat plasthållarna som används i moderna installationer. Att det skulle bli så pass mycket lättare och graciösare intryck av att använda kopparsvep och få fogarna lödda istället för att använda skruvkopplingar och plasthållare… tja, det kunde jag faktiskt inte föreställa mig. Radiatorerna är dock fastsatta med skruvkopplingar för att dessa ska kunna kopplas lös, och de vill helst sätta skruvkopplingar på ett och annat osynligt ställe där brandrisken vore för stor för lödning. Vi kommer antagligen att måla rören vita med linoljefärg. Dock är jag glad att det inte är på så många ställen vi har synliga rördragningar. Rören förtar lite av karaktären på golvsockeln då rören är dragna ganska nära överkanten på sockeln. Det blir dessutom lite svårt att möblera. Nu är det snart dags för elektrikerna att komma och göra sin sista insats i ”gammbönninga”.

Posted in Renoveringen | Tagged , | 1 Comment  

Isolera mera eller inte – och våra erfarenheter av linisolering

Handskar behövs inte när man jobbar med linisolering (på rulle, till höger) men däremot när man jobbar med mineralull (också på rulle, till vänster).

På byggahus-forumet har nyligen diskuterats linisoleringen. Byggnadsvårdare hade tydligen avrått ifrån den för att den lätt trasades sönder. Vi hade liknande problem med vår linisolering, men vi löste det, och detta är våra erfarenheter av isolering i allmänhet, såväl gammal som modern, och linisolering i synnerhet.

När vi projekterade utbygget hade jag inte läst speciellt mycket om ”ekotrevlig” isolering annat än en översiktlig artikel om isolering i tidskriften Byggnadskultur. När jag skriver ekotrevlig isolering menar jag alternativ till cellplast och mineralull. Det finns en mindre uppsjö av olika former av alternativ isolering, såsom cellulosa i lösull och skivor, kork, och linisolering. Tyvärr, för hade vi varit mer medvetna om det hade vi valt någonting annat än den mineralull som nu finns i utbyggnaden.

Vi hade turen att ha fått ett nummer av Gård & Torp som hade en väldigt överskådlig artikel om ekovänliga material och dess leverantörer, jag tror att det var nummer 2 2008, när det började bli dags att jobba i timmerhuset. Vi beslutade oss för att beställa en alternativ isolering som hade för ändamålet bättre egenskaper än mineralull, och som var i skivform. Valet föll på linisolering, som byggnadsfirman lätt kunde beställa hem, både som skivor och på rulle. 

Vi har varit kräsna med materialet som ligger under väggar, golv och tak i det gamla timmerhuset. Vi har där velat ha en diffusionsöppen konstruktion, precis som det byggdes. Det innebär att isoleringen ska vara hygroskopisk, det vill säga, ha förmågan att både ta upp och avge fukt. Det är av precis samma anledning som man vill måla med linoljefärg, limfärg eller slamfärg och inte plastfärg – för att man ska tillåta en viss fuktvandring och för att fukt som hamnar i konstruktionen via diffusion och konvektion ska kunna torka upp. Moderna konstruktioner där fuktiga material byggs in i diffusionstäta väggar eller där fukt trängt in i konstruktionen och inte kan torka upp har visat sig vara problematiska.

Mineralull är inte ett hygroskopiskt material och av den anledningen använder man ett ångtätt skikt, en diffusionsspärr, när man använder det som isoleringsmaterial. Trä kan däremot buffra och avge fukt, liksom isolering som cellulosa och linfiber (kolla förresten in Hålla Hus utomordentliga översikt av byggmaterial!). Taket i både nya och gamla delen är isolerat med sågspån, mullbänken grävdes fri från spån och försågs med ett material som är kapillärbrytande (det vill säga att det inte suger upp markfukt), och de nya väggarna har isolerats med linisolering i skivform, liksom där det behövde kompletteras med isolering där utbyggnaden och timmerhuset möttes.

Vår byggare propsade på att få skumma på ett flertal ställen, jag lyckades övertyga honom om att använda lindrev istället. Det går tydligen att lära gamla hundar sitta, ty när vi var färdiga hade han själv fastnat för att använda linisolering i sin egen timmerbyggnad, och de har köpt av oss några rullar lindrev för att använda i andra hus! Patentlösningen för att få till lagom stora bitar av linisoleringen var att kapa skivorna med en rondell, det var effektivast för att få en fin snittyta. Förutom att det var lite bängligt att kapa, upplevde alla att det var ett trevligt material att jobba med, om än lite stickigt och bossigt.

Någon tilläggsisolering i väggarna verkar vi inte ha behov av – i och för sig är huset inte isoleringsfritt; det sitter treetexskivor under fasaden på vissa väggar. Men däremot behövs det mer vindtätning. Det märks när det blåser, då är huset utkylt när vi kommer ner på undervåningen på morgonen. Elda oftare måste vi göra – men värmekomforten är densamma oavsett om det är -30 som i skrivandets stund eller nollgradigt, bara det är vindstilla.

Posted in Byggnadsvård | Tagged , , , | 5 Comments  

Skogsbrukets kulturlandskap

Stenkistor och föryngringsytor – skogsbrukets kulturlandskap syns genom vardagsrumsfönstret. Foto taget i augusti 2008.

Idag har vi varit och tittat på vårt skogsskifte. Vi har sålt en del av skogen – och då menar jag skogen, inte skiftet – och köparna är nu på ett annat skifte i närheten och avverkar; snart ska de över till oss. Plötsligt dök det upp lampor som aldrig synts till tidigare på andra sidan Vindelälven: skördaren, den där maskinen som tar ner träden, kvistar av dem och delar upp dem i lämpliga bitar.

Man skulle kunna tro att skogsnäringen har haft stor betydelse för kulturlandskapet i våra nordligast belägna skogslän. Men om man åsidosätter kalhyggen, ”föryngringsytor”, hur skogsbruket påverkar utseendet på våra skogar, så har skogsnäringen haft betydligt mindre inflytande än vad man skulle kunna tro.

Koloniseringen av norrlänen påbörjades under 1600-talet och uppmuntrades med olika lappmarksplakat – den ännu icke uppodlade marken skulle brukas. Det dröjde dock till 1800-talet innan kolonisationen av Lappland, det som slarvigt brukar kallas ”inlandet”, tog fart. Vårt hus är ett sådant nybygge. För att få den utlovade skattefriheten var man tvungen att bruka marken. Det är odlingslandskapet och jordbruket som har satt sina spår: lidbebyggelse och myrslåttermarker, fäbodar och avlägset belägna hölador.

Först i slutet av 1800-talet stavades skogsbruk och utnyttjande av kronans skogsmark ”förtjänst” och det behövs dugliga människor att jobba i skogen. Lösningen heter skogstorp, kolonat, odlingslägenheter och slutligen kronotorp: arbetsdugliga människor tilldelas en markplätt, får bidrag och/eller virke för att bygga ett hus och en liten ladugård och då ofta efter typritning, får bidrag för att odla marken – och allt mot att de betalar för sitt arrende genom arbete i skogen. Det finns lite olika överlåtelseformer från slutet av 1800-talet till den slutgiltiga kronotorpsöverlåtelseformen från 1943. Vid det laget var många av kronolägenheterna slitna och nedgångna, och de kronotorpare som skrev på avtalet från 1943 – vilket innebar att de skrev på för ett visst timarbete i skogen, men också en garanterad lön; lagen från 43 innebar slutet på oavlönat arbete i skogen – fick sina torp upprustade på kronans bekostnad. Innan dess har Lubbe Nordström porträtterat ”framtidslandet” och dess innevånare i boken Lort-Sverige från 1938:

– Vad består folket här av för kategorier? är min första fråga.
– Dels hemmansägare och dels småbrukare med extra arbete i industrins tjänst, i form av flottning och skogshygge. Den senare kategorin vill dock helst även kallas hemmansägare.
Deras bostäder?
– Hemmansägarna har i regel det vanliga Västerbottenshuset, småbrukarna kök och kammare.
– Och dom bor, hur?
Bägge kategorierna i köket.
Här var det alltså dominerande.
– Och värmen?
– Man har öppen spis, där en järnspis inmurats. I köket. I övriga rum mycket dåliga eldstäder, kakelugn eller kamin. Härtill kommer, att alla hus sakna frostfri grund.
Alla?
– Ja, alla utan undantag. Med mullbänk. Golven är följaktligen iskalla. […] Det finns en annan hygienisk olägenhet i dessa trakter, som också borde ägnas en allvarlig uppmärksamhet. Det är avträdena. Dom befinner sig i en liten byggnad i samband med lagårdarna och är försummade och iskalla.

Jag kan inte låta bli att dra på munnen åt de sista meningarna. Utedassen använder vi ju fortfarande, åtminstone tills vi fick i ordning vår toalett. Jag undrar vad läkaren i Lubbe Nordströms reportage skulle ha tyckt om våra golv?

Här, där jag sitter, genom vardagsrumsfönstret, kan jag se rester från skogsbruket i älven under sommaren: stenkistor, så kallade ledarmar, som är arv från flottningen.  Vindelälven blev flottled 1889 och flottningen upphörde här på 1970-talet. Under tiden har folk flyttat härifrån, i allt snabbare takt. Och odlingslandskapet, det som satte sin prägel på våra omgivningar, det håller på att växa igen och ramla ihop.

Posted in Kulturhistoria | Tagged , , , , | 3 Comments  

Pågår just nu i kammaren

Efter tapetsering kom golvslipning. Golvet är ett smalspårigt golv av nyare modell. Vi har likadana i gavelrummet och kammaren där uppe. Golvlacken och fernissan var påstruket i många, många lager. Det översta har släppt och bildat stora bubblor av någon anledning. Vi har funderat lite på om det är något annat än golvlack de har strukit dit. Båtlack? Vi anlitade en mattläggare som kom hit med stora maskinen. Han gav upp efter mindre än en halvtimme och några förstörda slippapper. Han hade aldrig varit med om dess like.

När han så kom i fredags – med nya och grövre slippapper som enligt leverantören ”fungerar på allt!” skridde han så till verket. Efter ännu ett förstört slippapper kom han in i köket och frågade: ”Har du margarin?”. Vi pratade nämligen om det i fredags. Det brukar ibland föreslås när man ska slipa fernissade golv.

En halv flaska olja gick åt för honom, men det fungerade faktiskt. Jag antar att det har att göra med att friktionen, och därmed värmen, minskar. Nu ska golven målas i en ljust grågrön linoljefärg, bruten av grönjord och eventuellt lite förstärkt med kromoxidgrönt.

Annars har svärfar och maken satt upp den gamla trägarderoben igen. I dagsläget hänger vi ytterkläderna på ett par knoppbrädor på vardera sidan om ytterdörren. Det går väl an, men det blir naturligtvis besvärligare med äldre barn och alla möjliga ytterkläder man vill ha någorlunda tillgängligt. Garderoben i kammaren blir ett trevligt ställe att få hänga täckbyxor, funktionskläder, skoteroverall och gummistövlarna.

Posted in Renoveringen | Tagged , , | 1 Comment  

Apropå förvaring

Jag kan suga länge på inlägg. Skriver och skriver om, funderar lite till, angriper texten ur ett annat perspektiv. Det är – oftast – så jag gör när jag jobbar också. Skillnaden är den att då finns det tidspress, en deadline, att ta hänsyn till. Den kan vara mer generös när man sitter med en bok eller ett album att recensera, men ganska snäv när det gäller en nyhetsartikel. Orden blir vettigare om de får mogna lite. Med skrivandet är det som med byggnadsvårdandet: det blir bättre med eftertänksamhet och avvägningar.

Här syns vår kattvind. Till min förtjusning har jag upptäckt att linoleummattan här inne också ligger på byggnadsminnet Zakrisbo.

Rubriken är alltså satt, ”Förvaring i gamla hus”. Och jag har skrivit några meningar om kistor och kallställda rum och skänkskåp, men det känns inte riktigt bekvämt. Och så råkar jag se bloggen Sommarfågel som som av en händelse länkar till en artikel i Gård & Torp om just förvaringsutrymmen i gamla hus. Den är matnyttig och säger det mesta om kistor och kallställda rum och skänkskåp. Utmärkt, då slipper jag göra det. Det obekväma försvinner.

Det mest väsentliga som sägs är att det är vettigt att utnyttja sådana utrymmen som man utnyttjade till förvaring i gamla hus: trappskrubbar, prång och vrår där inget annat ryms. Artikelförfattaren nämner till exempel de oisolerade utrymmen som brukar finnas under snedtak, som han kallar ”svalgarderober” och som även brukar kallas kattvindar. Innan ombyggnationen 1951 hade vi sådana i både kammaren och gavelrummet på övervåningen. Nu är endast den ena kvar, i orört och väldigt fint skick. Det är den dörren som syns i en av bilderna i inlägget här nedan. I vårt hus har vi även en klädkammare, som tillkom vid femtiotalets ombyggnationer och ett antal platsbyggda garderober med överfalsade luckor och snabelbeslag.

Boken Invändig renovering ger ett lite annat perspektiv än artikeln i Gård & Torp. Den tar upp hur förvaringsutrymmet såg ut och berättar bland annat att man länge försökte maskera dörrarna till dessa småutrymmen. Paneldörrar och tapetdörrar var vanliga, till exempel. Här till vänster syns en tapetdörr till en garderob av ett senare slag, i detta hus inreddes övervåningen under andra hälften av 1900-talet.

I Gård & Torp-artikeln står det: Ofta blir det fula placeringar där garderoberna skjuter ut och verkligen skyltar med sin närvaro som något nytt och till­fogat element i en för övrigt gammal miljö. Tanken bör i stället vara att gömma undan och skapa en så diskret placering som möjligt. Vi planerade tidigt hur förvaringen i tillbyggnaden skulle se ut, och det har resulterat i ett stort platsbyggt linneskåp som ryms under snedtaket. Dörrarna är återanvända från ett par av de garderober vi har monterat ner och av den släta, överfalsade masonittypen. Skåpet slukar alla våra hushållstextilier – allt ifrån gardiner till extrafiltar – och är guld värt. Dess närhet till tvättstugan gör också att det är väldigt lätt att vika in tvätten istället för att låta den ligga. På samma sätt har vi resonerat med trappen, den byggdes för och rymmer i dagsläget allt ifrån babygym till mattor och dammsugare. För oss har det varit en självklarhet att inte riva ut all den värdefulla förvaring som vi har i vårt hus – även de byggnadsantikvarier som besökte oss sade att vi borde bevara just garderoberna.

Det stod dock rätt klart – och det snart efter att vi flyttat in – att det behövdes mer förvaring. I dagsläget har vi kläderna precis som förr, det vill säga i en gammal träbyrå från 1800-talet, nerpackade i lårar och upphängda i kallställda rum. Klädkammaren är utmärkt för säsongsbetonade kläder, flytvästar, arbetskläder liksom kostymer och brudklänning. Men problemet där, liksom i kattvinden, är att kläderna blir lite dammiga om de inte skyddas. Så hur gör man?

I vårt sovrum har bevarandet allra högsta prioritet. Vi vet att det inte är ursprungligt, i bemärkelsen att det faktiskt har byggts om 1951. Men snickerierna har återanvänts, det syns på bland annat färgsättningen som matchar den gamla takmålningen. Här har vi velat göra minsta möjliga ingrepp. Vi har t ex bevarat även den gamla och ofunktionella kuloledningen i taket, eftersom det är ett strukturmålat papptak – att börja riva i det innebär att vi får riva ner taket. Med detta i åtanke, är det verkligen rätt att sätta dit platsbyggda garderober – under snedtaket till exempel – i ett försök att få den att se ut som om de alltid har suttit där? Är det bättre att ställa dit nytillverkade garderober, till exempel från Ikea, som är lätta att bara plocka bort om man så önskar – som visserligen är främmande element, men heller inte låtsas vara någonting annat än ett främmande element? Ska vi ta emot de gamla femtiotalsgarderoberna vi har erbjudits av våra kompisar (förvisso inte platsbyggda, men nog är det gedigna saker – dock inte speciellt diskreta)? Eller ska man göra någonting mitt emellan, som den gedigna och vackra platsbyggda garderob som återfinns hos Mitt Universum?

I dagsläget lutar det mot en Ikeagarderob, billigast, tillfälligast och diskretast möjligt tills vi har råd, tid och tillräckligt mycket idéer för att göra någonting annat.

Posted in Byggnadsvård, Gamla hus, Renoveringen | Tagged , , , | 2 Comments  

Färdigtapetserat!

Från vänster uppifrån: Trapphallen, tapeten Judith från Sandbergs. Sovrummet, tapeten Vera från Sandbergs. Kammaren uppe, tapeten Dotty från Ferm Living (garderoben ska målas). Kammeren nere, tapeten Gysinge från Duro Gammelsvenska kollektion.

Posted in Renoveringen | Tagged , | 5 Comments