För det första ska jag tacka Mrs Universum för den fina utmärkelsen och motiveringen jag fick för en tid sedan. Att pytsa vidare och svara på frågor tror jag att jag tar i ett senare inlägg, ty jag har tillräckligt mycket att skriva om idag som det är!

I år har vi nästan hunnit klart den där listan som vi skrev ner förra året, sånt där som man skulle ha gjort under sommaren. Förra året började vi leta kalkputs alldeles för sent. Nej, det är tydligen inte stapelvara på Beijers ens i storstaden, och vår järnhandel kunde inte ta hem det. Så när vi väl visste var den skulle beställas ifrån (tack annonstorget i Gård & Torp!) var det höstkallt och för sent för att putsa.

I år har vår stengrund putsats. Bara mellan stenarna, inte som tidigare, med en riktig betongfot på huset. Resultatet är jättevackert och som i ett trollslag såg huset liksom lite äldre ut. Det drar mindre på golvet också, nu när det har blivit mer vindtätt. Nu återstår bara fönstren, tidigare har vi inte orkat ta itu med tätningslister och fönsterremsor. Jag funderar på att sy några fönsterkorvar a la Mrs Universum nu när jag har en alldeles egen symaskin också (liksom min hushållsassistent en gammal trotjänare från mitten av förra århundradet).

Men för att återgå till listan. Ibland är man ju lite naiv. Eller mycket naiv, när man inbillar sig att man ska hinna tusen saker med en liten bebis i familjen. Det går bättre nu när sonen nästan är två. Att hjälpa till är bland det bästa han vet. Men sedan förra sommaren har vi alltså nästan hunnit göra färdigt brokvisten. Den måste målas ordentligt, den är ännu bara grundmålad. I sommar har det inte blivit någonting av att behandla bron med roslagsmahogny heller. Men innertak finns det, och räcken. Byta panel på bak- och framsida är också gjort, den höga gaveln får vänta till nästa sommar. Jag tycker att det ser fantastiskt ut. Den gula, flagnande oljefärgen och bubbliga masoniten har fått stryka på foten för falufärgsröd träpanel som det varit en gång i tiden. Vi har visserligen valt en locklistpanel lik den vi har tagit bort istället för en lockpanel som var den allra första på huset, en typisk sådan där miss som är gjord på grund av för lite research och för att bygglovshandlingarna måste in. Men det ser ändå väldigt bra ut. I helgen ska fönsteromfattningarna göras, och sedan är det bara att spika läkt.

Vi har valt att inte ändra så mycket på väggens uppbyggnad. Tidigare har de bara tagit bort locket på den gamla panelen och därefter tilläggsisolerat med treetex, därefter spikat upp en vindpapp och ovanpå denna den nya panelen. Treetexen är torr och fin, förutom längst ner mot marken där den tydligt har tagit upp fukt. Den har vi bytt ut mot asfaboard, det vill säga en porös skiva som är behandlad med ”asfaltsmaterialet” bitumem och som är lite mer fuktbeständig.

Ledstången i trappen har vi äntligen fått upp också. Det var en överraskning, jag och sonen kom hem efter en Piteåvistelse och då satt den där på plats! Den är flammad i en grön färg, jag önskar att jag visste vad det rörde sig om för kulörer för den återfinns på många ställen både här och i bagarstugan, och är så smäcker och läcker. Den ger hallen ett lyft. Och välkommet är det, eftersom jag redan har hunnit trilla nerför trappen ett par gånger.

Förra året köpte vi vanliga Weibullsfrön när pallkragarna var färdiga och det var dags att så. I år beställde jag fröpåsar från Impecta. De har en trevlig katalog men framför allt har de en trevlig avdelning med kulturarvsfrön, som de kallar det. Det är gamla sorters grönsaker och blommor som har funnits länge. Rädisor, mangold, morötter, bondbönor och gulbetor, samtliga kulturarvsfrön, har funnit sig tillrätta i våra pallkragar. På bilden syns rädisorna vi har sått, den ena är alltså vit (Philadelphia white box från 1890-talet) – snygg, men stark. Jag föredrar nog den röda sorten.

Vi har bedrövlig jord i pallkragarna. De fick ordentligt med brunnen hästdynga i våras, men de består mest av sand i alla fall. I höst kommer vi att tömma komposten i dem och i pärulandet, som vi hoppas på att kunna plöja upp i höst.

Min Finlands vita ros har blommat ut. Några dagar var den full i blommor, nu ligger snövita blad på backen i drivor. Det regnade tyvärr när busken var som finast, det slog sönder en hel del blommor. Praktbetonikan blommar praktfullt, aklejorna har börjat få frökapslar och ”kejsarkronorna”, brandliljorna, har sprängfärdiga knoppar. Rabatterna är fina just nu. Jag önskar bara att de vore lite tätare.

Jag har fått med en fråga i Gård & Torp, förresten. Mer om det i ett senare inlägg.

Vi har haft några fantastiska dagar med temperaturer omkring 30-strecket. Det växer så det knakar i pallkragar och rabatter; några av perennerna jag satte i fjol höstas verkar ha gått bort medan andra har klarat sig finfint. Pionen har till och med en knopp.

Annars har vi precis städat ut ur vårt sovrum, det är nu rent från målarfärg, lastpallar som fungerar som målarställning, diverse taklister och golvsocklar (som fick kapas för att rymmas någon annanstans) och börjar bli redo att flytta in. Jag har bland annat målat kopparrören som går till radiatorerna – jag blev överlycklig när jag och min man för någon vecka sedan besökte fina gårdsbutiken på Bergagården och blev tipsade om Ottossons högglansiga stockholmsvita linoljefärg. GILLAR! Garderobsdörrar och snickerier där uppe som har originalfärg är ju målade med en väldigt blank oljefärg och jag vill inte ha dem annorlunda. Ingen matt 1700-talsfinish på snickerier och inredning från mitten av 1900, tack! Nu kan jag bättra på färgen där det behövs utan att ha ångest över att ändra intrycket alltför mycket. Den var väldigt skön att arbeta med också, lättstruken och med trevlig lukt.

Rabarbern har vuxit sig stor och det har blivit ett antal burkar rabarbermarmelad (fantastiskt gott till ostbrickan!) och rårörd rabarbersaft, båda är gjorda med vaniljstång som gör sig fint till rabarbern. Det är (den blivande) som syns i bilden, silduken (nu rosafärgad) ligger i durkslaget. De rostfria ”kärringbunkarna” – kalla mig kärring! – har jag ett antal i olika storlekar, de är otroligt användbara. Till paltsmet, till komposten när det vanliga kärlet inte räcker till, till saltningen och saftningen och syltningen och surningen. Min vana trogen tar jag alltid dem till äggvitevispningen också, eftersom jag fått lära mig att plastskålar lätt har kvar fettrester som gör att äggvitan inte stelnar lika lätt. Till vispning och bakning i övrigt blir det dock Sigvard Bernadottes Margretheskålar, designade 1950 och i mitt tycke de bästa vispskålarna som finns på marknaden än idag. Slitstarka och funktionella!