Leva stadsliv på landet

”Så är det att bo på landet”, flinade vår granne när jag häromdagen beklagade mig lite över att det var mycket jobb med att kratta gräsmattan. Fast kratta gräsmattan gör man ju i villaområden också, tänker jag. Jag kan inte låta bli att tänka att vi nog lever stadsliv, fast på landet, och faktiskt inte lantliv. Vi har någon som kommer och plogar åt oss. Vi har inga djur att ta hand om och det är en bonde i bekantskapskretsen som – och det är vi oerhört tacksamma för – håller våra lägder brukade så att de inte växer igen av sly.

Egentligen tycker jag att skarpa Tove har sagt en hel del i det här inlägget, apropå att det är så trendligt att leva ”lantliv”. Det är bland annat en utveckling av UnderbaraClaras inlägg om att lantlivet är så trendigt – utom det i glesbygden. Tove konstaterar att Det är inte bostadsorten som är central i den livsstil som jag omhuldar, och uppenbarligen inte för den som tidningarna vurmar för heller. Men, fortsätter hon: Vi som inte försöker leva det Trendiga Lantlivet…utan det där skitiga, slitiga, snåla  självhushållande Otrendiga lantlivet, vi är nämligen något så ointressant som en ”köpsvag grupp”. Kontentan, som jag uppfattar det, är att trenden är en hittepåtrend som handlar om att sitta i madonnautsmyckade växthus med en trädgårdsbilaga i ena handen och en latte i den andra.

Från det ena till det andra: jag köpte tidningen Kloka hem för att jag visste att det senaste numret innehöll en artikel av och med en av bloggerskorna jag följer; Eja med bloggen Lundagård. I Kloka hem behandlas också det trendiga lantlivet. Den första frågan som möter läsaren i ingressen är: Har längtan efter en naturnära livsstil fått glesbygden att leva upp igen? En hel del tyder på det och en av konsekvenserna kan vara att det rör på sig i matlandet Sverige. Mer konsumtion och surdegsromantik; det är alltså den småskaliga produktionen (och att stoppa egen korv) artikeln handlar om.

Alltså, jag blir lite irriterad av att ordet ”glesbygd” slängs lite hejvilt omkring. Oavsett om man använder glesbygd i Tillväxtverkets definition (vilket jag gör) eller i SCB:s definition, som bor man rakt inte i glesbygd om man bor i tätort. Möjligen bor man ”på landet”. Det är t ex få förunnat för bosatta i glesbygden att välja bort bil och bara åka med kollektivtrafik (sådan existerar i princip inte här, där vi bor). Men vid sidan om detta känner jag nog att det finns två olika trender. Å ena sidan den här tillrättalagda Lantlivstrenden; vitt, madonnor, stora växthus för kristallkronan och samvaro ljusa sommarkvällar. Pripps blå-reklam fast på ett annat sätt. Å andra sidan ett Stefan Sundströmskt strävande efter självhushållning, ekoliv, ankor och hönor, köpa halva djur att lägga i frysen, plocka bär och svamp, Saltå kvarn-dinkel och stoppa rustik korv.

Min morbror var bonde medan han fortfarande levde och hans dotter, min kusin, har tagit över gården. Kanske påverkar det min syn på denna nya gröna våg som en trend, som stadsliv fast på landet? Hon romantiserar liksom inte sin livsstil. Hon fixar sina lååånga naglar med pärlor och lack trots att hon gräver i jorden, kör traktor och har höns. Det finns ju en annan verklighet, livet på landet för LRF-medlemmarna, liksom. Som sliter med EU-bidrag, med långa timmar i ladugården, med trasiga gödselspridare, med slåtter, med sjunkande mjölkpriser, med skogsplantering… som är helt vanliga människor och inte några nya gröna vågen-kufar, som nog en och annan av oss skulle kunna tas för.

Nej, jag lever nog stadsliv på landet, i glesbygden, vurmar för det lokalproducerade, för bevarande, för återbruk. Jag tycker mest att det är trevligt, lärorikt och intressant, inte minst för barnen i våra liv, men nog är det alltid en livsstil som råkar vara i ropet just nu.

This entry posted in Idéer. Entry Tags: , , , Bookmark the permalink. 

7 Responses to Leva stadsliv på landet

  1. Hans says:

    ”Lantliv”
    Helt underbar refektion angående trender och lantliv.
    Mycket av det som står i inrednings/trågårds tidningar om lantliv har inget med det att göra, det handlas i stället om att vara trendig och vara det på ”rätt sätt”.
    Jag är uppvuxen på en mindre lantgård och vet vad det kan innebära. Vi hade inga stylade trender som ideal. Det var mycket jobb och ganska dåliga ekonomiska förhållanden. Kallt i de flesta rum och utedass även när det var -20 och storm. Vi hade inget riktigt badrum och på morgonen var det kallt utom i köket (för förste person som gick upp tände i kösspisen) .

    Så för mej är det här med ”fransk lanstil”, ”shabby shick” och vad det nu heter rätt patetiskt. Varfär köpa saker som är nytillverkade för att se slitna och gamla ut, nya beslag som redan är rostiga (kallas tjusig patina) möbler redan med sprickor och sedan slavigtvitmålade…….inte ett dugg bättre än alla avlutde möber på 70 och 80 talet.
    Låt gammalt vara gammalt och nytt vara nytt
    Vissa saker ska vara målade men ingen hantverkare skulle tidigare medvetet göra ett dåligt jobb bara för att det ska se gammalt

    Jag gillar att göra vid gamla hus men trenderna får vara, jag är nog inte inte korrekt där heller. Fast visst är jag även idag en stadsbo på landet. Det är ett lung andninghå där fortfarande man kan ta det lungt.

    Maria Jag föjer fortfarande dina sido med förtjusning
    MvH
    Hans

  2. Viola_T says:

    Som varande en ”lrf-bonddotter” ser jag tjusningen i det liv som var med kreatur, slåttanna, bästa mathållningen i mitt liv med eget kött, mjölk, ägg, vissa grönsaker, potatis osv. Det var det verkliga lantlivet! Idag borta ur mitt liv och de flesta andras eftersom stordrift ger andra förtsättningar.
    Jag känner mej bestulen på mina upplevelser med lantliv småbruket håller på att falla i glömska och museimänniskor tar över och beskriver hur det livet såg ut. Nu lever jag något slags retroliv med alla ärvda byggnader och prylar. men åkgräsklippare, det får stå över, där går gränsen. Och kor verkar orealistiskt att skaffa även om det står högt upp på önskelistan.

    Jag glamoriserar inte jordbrukarlivet men inte var det svårt och besvärligt som många vill påstå. Det hade många glada och underbart härliga stunder. Det är nu med granplaneringar på åkermark, kalhyggen där kulturhistoria plöjs bort, betestuggar och fallfärdiga lagårdar som vemodet och tragiken kommer fram.

    • maria says:

      För att vara tydlig menar jag inte att det bara är elände och tungt. En bild blir så onyanserad oavsett om den är romantiserad eller om den är ”eländifierad”. Men det mesta har väl både en bra sida och en tuff sida? Det är inte alltid så lätt att vara frilansjournalist i lappmarken, heller. Men jag älskar ju att skriva, och det är därför jag gör det.

  3. Hans says:

    Kanske var jag lite negativ i min komentar. Jag älskade att bo på gården där jag växte upp. Djur, närhet till natur samt en slag frihet som bara fanns där.
    Men den typen av småbruk går ej ihop idag och den värden är borta. Vi flyttade därifrån -65.
    MvH
    Hans

    • maria says:

      Hans, jag tror att många uppvuxna i småbrukarfamiljer – och då tänker jag framför allt på trettio- och fyrtiotalister – har vitt skilda erfarenheter. Min svärfar och min mor, även om de till ytan har vuxit upp på samma sätt, har haft det väldigt olika. Än mer olikt blir det när man slänger in min mors sambo i leken. Geografi, ekonomiska förutsättningar – visst spelar sådant roll. Förutsättningarna för en bonde idag är ju helt annorlunda, med EU kommer bidrag men också en hel del byråkrati och pappersexercis.

  4. Ingela says:

    Hehe, snyggt skrivet 🙂
    Nä, jag har lite svårt att romantisera mitt liv ibland, speciellt på vintern. Hur romantiskt är det med trasig bil pga skruttvägar, kliva upp mitt i natten för att ploga så man tar sig till jobbet för att sen inse att plogbilen ändå inte dyker upp förrän till lunch, 7 mil till jobbet i skruttlådan som jämt är trasig och sen undra på jobbet om man tar sig de 7 milen hem igen i rykande snöstorm? Det finns INGET romantiskt i det men ändå på nått sätt är mitt ”trottoar-bonde-liv” värt var enda svordom. Det är mycket lättare att romantisera sitt val av boplats på sommaren då det är varm, skönt och det mesta fungerar. Jag fryser liksom inte ihjäl om min bil dör mitt ute i ingenstans då.

Lämna ett svar till Ingela Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *