Så snart snötäcken smält bort från backen syntes det. Jag, som den stadsbo jag trots allt är, fattade inte riktigt vad det var jag såg: gräsmattan var märkligt uppruggad på sina ställen. Mossa? Fukt? Snötyngd? Nej, blev jag upplyst om: sorkar.
Plötsligt sågs de överallt. Springande över gräsmattan, springande under bron, springande till fågelfröresterna utanför köksfönstret. Går man ut är det oundvikligt att höra hur det frasar i marken, gräset och löven. De små gångar i snön jag och sonen räknade under våra pulkaturer kändes plötsligt inte längre lika charmiga och gulliga. Sorkar är inte roliga när man är intresserad av en snygg trädgård.
Det är sorkår i år och det märks att vi bor på landet, på en tomt som är omgiven av åkermark. Vår 1,5-åring stoppar det mesta i munnen; det känns inte speciellt roligt. Vi bor i ett så kallat ”endemiskt område”, en riskzon för ett virus som orsakar samma sorts sjukdom (sk hemorragisk feber) som ebolan: sorkfeber. När jag bodde i Stockholm var jag ytterst nervös över fästingar. De finns inte här tack och lov, men jag vet inte om sorkfeber känns mycket bättre än borrelia och TBE. Speciellt inte när man läser att krattning av gräsmattan ska undvikas tills det har regnat, några timmar efter att man med sonens hjälp krattat hela (dammtorra) gräsmattan ren från ”sorkkorvar”.
Sorkarna har gjort det överflödigt att använda mossrivare i gräsmattan, överallt finns små gångar täckta av uppriven mossa och gräs. Maken är nöjd, ”de hade gärna fått tugga i sig lite mer!”. Men min syrén är söndertuggad, liksom de halvsekelgamla blåtrybuskarna. Vi har inte den sorten som lämnar efter sig små jordhögar, framför allt. Skogssorkar och åkersorkar, kanske de kallas, de som springer här – jag har inte så bra koll. Vattensorkar och jordsorkar blir visst svartare.
Jag undrar om vi ska vänta med inköp och plantering av vinbärsbuskar och vindskyddande träd till nästa år istället. Det vore ju inte så roligt om de tuggade i sig av de ömtåliga plantorna. Klätterrosen vi satte i höstas, liksom de späda växter som kommer upp lite här och var har de (peppar, peppar) låtit bli. Liksom rabarbern – det måste vara en av de vackraste, färgstarka vårväxter jag vet.
Usch vad tråkigt att ni fått så mycket sork. Verkar vara gott om dem iår i era delar av landet vad jag förstått. Vi har en del också och katterna jobbar hårt för att decimera antalet, ett par tre stycken minst om dagen räknar vi till i fångst.
Hoppas att era växter klarar sig och inte fler går åt.
Jag har aldrig testat stekt gröt! Även om jag hört om det lite då och då.. Måste erkänna att jag är nyfiken på att testa sån där mjölgröt dock! Men blir det inte som att äta deg?!
Det där med benen är väl inte sååå konstigt egentligen men jag äter ju inte djur och så, så för mig känns det väldigt bisarrt! 🙂