Pastisch, stilkopia, fusk?

Det finns ett inlägg jag länge har sugit på. Ett sådant där inlägg där jag har skapat otaliga utkast, börjat om gång på gång, men som aldrig har velat låta sig skrivas: inlägget om pastischen. Jag har velat skriva om pastischen och dess diskurs många gånger, men aldrig hittat en lämplig ingång.

I byggnadsvårdssammanhang framstår det ibland som det allra värsta man kan tänka sig. Jag har samlat på mig ett antal exempel under de snart fem åren jag har skrivit bloggen Bygga bo. I Byggnadskultur nr 1 2009, artikeln ”Byggnadsvård är vardagsarbete” kan man till exempel läsa: ”Våra byggnader bär spår av många års användning och förändring, dessa spår sparar vi konsekvent. De ändringar vi själva gör ska andas samtid, vi bygger inte pastischer”. I samma tidskrift har Ove Hidemark uttryckt att man inte bör befatta sig med stil eller pastisch, utan tillägg ska ges ”en tydlig personlighet, med eget uttryck” vad gäller att bygga nytt vid gammalt. I en akademisk uppsats om kulturmiljövård hittar jag ett citat av många liknande: ”En pastisch i en kulturhistoriskt värdefull miljö kan jämställas med historieförfalskning”.

Jag fastnar över en annons från Gysinge i senaste numret av Gård & Torp, med bilder ur Göran Gudmundssons senaste bok. I bildtexten till ”före”-bilden sägs det att skillnaden mellan ”före” och ”efter” egentligen bara är ett utbytt fönster, och en ommålning. Jag granskar bilderna närmare. Taket är annorlunda eftersom takpappen har rivits ner. Tak, fönster och golv har fått nya lister. Väggarna har lumppappats och schablonmålats. Vad på denna bild är ”äkta”? Låt oss nu, för diskussionens skull, säga att rummet i sin helhet är en pastisch i ordets egentliga bemärkelse. Takplanken är original, men de är målade med matt linoljefärg och inte med limfärg. I övrigt är det nya produkter och nytt begagnat som tillförts till rummet, som i sin helhet är menat att se gammalt ut. Låt oss säga att det är en pastisch, inte som en motsats till något som är äkta, genuint eller något annat dylikt utan bara något som är medvetet stilhärmande – då kommer Gysinge centrum för byggnadsvård dit med sin retorik och marknadsföring: det är de och deras produkter som står för ”själen”, det ”genuina”, det ”äkta”. Frågan är då: är pastischen med Gysingeprodukter mer ”äkta” än någon annan pastisch?

Min bana som kulturjournalist begynte jag som musikskribent. Inom popmusikens värld har jag diskuterat problematiken med äkthetsbegreppet många, många gånger och jag skulle vilja påstå att inom byggnadsvården existerar egentligen samma problematik. Äkthetsbegreppet är diskursivt skapat och det är i allra högsta grad värdeladdat och subjektivt. Vad är äkta? Är golvet som har anor från 1700-talet äkta, när det sätts in i ett nybyggt hus? Är golvet som är tillverkat och sätts in enligt samma metoder som på 1700-talet äkta när det sätts in i ett gammalt hus? Är en köpt produkt mindre 00-tal för att det kommer ur ett 1700-talssortiment, istället för från närmaste byggvaruhus, eller lånar sina stildrag från Bauhaus eller danskt 60-tal?

Med inspiration hämtad från andra gårdar i trakten och till stora delar återanvänt material har ägaren uppfört en helt ny uthuslänga i äldre stil. Byggnaden, som har en timrad stomme, är väl anpassad till de befintliga byggnaderna på gården, uppförda under 1800-talets andra hälft, och bidrar till att gårdsbilden upplevs som komplett. Huset är byggt med genuina material och traditionella metoder. Genom husets äkthet i utförandet berikar det upplevelsen av kulturmiljön i stort och ordet pastisch får här en positiv laddning. (Motivering till Karlstads museums byggnadsvårdspris 2008)

Användandet av värdeladdade och diskursiva ord som genuina, traditionella och äkthet är inte utan sina problem. En betonggrund från 2008 är naturligtvis inte mindre äkta än en huggen stengrund från samma år. En timmerstomme är inte mer ”genuin” än en regelstomme från samma år – men kanske mer passande i sammanhanget.

Årets byggnadsvårdare 2008, Peter Sörensen, är en pastischens vapendragare. Han säger om pastischen i en intervju:

Säger jag att det behövs ett förhållande till traditionen när det gäller en nybyggnad så kallar andra det för en pastisch, som om pastisch vore ett skällsord! Men så är det inte, pastisch betyder avsiktlig efterbildning och det har man använt sig av inom arkitekturen sen antiken.

Det förefaller som om pastischen, för många, betyder inte bara det avsiktligt efterbildande, utan det falsifierade, det oäkta, det icke genuina. För somliga tycks bara själva tanken på att försöka få något att se äldre ut än vad det är genom sin blotta stil, mönster eller utförande vara förkastligt. För andra – som citatet från Karlstads museum här ovan illustrerar – räcker det med att använda sig av det ”äkta, genuina, traditionella” – det som är passande för sammanhanget när man gör en 1800-talspastisch – för att kopian ska vara bra, genuin, ”men undvik för guds skull takrosetter i plast istället för gips eller papier-maché!”. Kanske är det så enkelt att det hela beror på vilken skola man tillhör – anpassningens eller avvikelsens byggnadsvårdsskola.

I Byggfabrikens blogg kan man läsa om företagets byggnadsvårdsfilosofi. Jag citerar:

Modern byggnadsvård är så mycket mer än bara linoljefärg och linsåpa, det är insikten av hur en hel miljö hänger ihop material- form- och detaljmässigt, om det så gäller en herrgård på landet eller en 50-talslägenhet i stan.

Kanske är det dags för en ny sorts terminologi? För att parafrasera Anders Franzéns tio bud för byggnadsvård: ”Material och metoder som är inte orsakar skada, som inte utger sig för att vara något som det inte är, som är beprövade och använda i sitt tilltänkta historiska och materialmässiga sammanhang”. Typ så.