Göran Gudmundsson – denne karl, som snart nog förtjänar en egen kategori här på bloggen – har skrivit någonting om hur det kan gå till när man renoverar. Att man byter ut den ena saken, och plötsligt ser man den flagnande färgen, de där vanprydande nötningarna, de fula fläckarna. Och hips vips har man nymålat och utbytt och fixat och huset är inte längre vad man en gång förälskade sig i.
Och jag skulle väl i och för sig kunna hålla med… men det gör jag inte. För jag sitter här i ett vardagsrum där den gamla panelen har målats om med linoljefärg, ett rum som har försetts med foder – några sådana fanns inte kvar i överhuvudtaget – och ett nytt, ståtligt grangolv pryder golvet. Och jag tittar på innanfönsterbågarna, de som inte har renoverats än, och det känns inte fullt lika akut att göra någonting åt dem. Det syns ju att de är gamla och de pryder sin plats. Samma sak är det i sovrummet där uppe, det som nu är alldeles nytapetserat. Det som vi inte hade tänkt göra någonting åt, förutom lite ny färg på sina ställen. Fönsterkarmarna såg riktigt skabbiga ut senaste jag skärskådade dem, för några dagar sedan. Och nu ser de riktigt fina ut, precis som taket. Hela rummet har liksom fått en uppfräschande dusch och färgflagor, gulnad färg och fläckar i taket syns mycket mindre. Men välbehövliga är de, för rummets atmosfär.
Ett märkligt, och ganska spännande, fenomen.
Viss förändran man när man frächar till, men det behöver inte gå ut över husets ”själ”.
Och om nu huset stått obebott med sönderslagna rutor och uppbrutna dörrar?
Är det inte så att man istället väcker huset till liv när det målas, spacklas och tapeteseras. Jag tyckte i varje fall att när skorstenarna blev lagade och vi kunde börja elada så vaknade huset igen.
Vi lagar och förbättrar efter vad som känns rätt och det känns snarare som huset håller på att vakna till liv igen efter lång coma. Men kanske blir det bara en ”pastich” doch det bli i varje fall ingen parodi.
Stämningen ska bibehållas det är det viktigasre.
Hans
PS. Kul att du skriver igen Maria. Jag läser med förtjusning dina funderingar.
Tack Hans!
Vi svenskar vill ha allt så operfekt och maskingjort. Vi var världsledande vid funktionalismens genombrott. Maskiner skulle vara till människans hjälp och det sitter i.
Om jag förstår dig rätt, Maria, målar ni inte allt, åtminstone inte på en gång. Ni låter det ”sjunka in”. Jag tror att det just är detta att göra vid allt på en och samma gång som GG raljerar över. Och där tror jag han har rätt – vila mellan varven, gör inte om alla ytskikt på en gång, om än alls på sina ställen.
”Ska ni inte måla om köksluckorna från 50-talet?” är en fråga som återkommer då det gäller övervåningens kök i morfars hus. Originalfärgen sitter kvar, vid några Tryckobeslag senare skyddad av fernissa. Men hur får vi tag i samma färgtyp, samma blankhet, samma känsla? Någon ommålning blir de inte fråga om vad jag kan se. Penseldragen gjorde Målar-Mattson 1950. Likadant är det med 50-talstakfärgen med struktur i rummen. Ska va kvar. Men 70-talstapeten i lillrummet ska tapetseras över med en 50-talare. Vad är rätt och vad är fel. Jag gillar i alla fall patina som tidigare boende åstadkommit.
Ja, precis Viola, vi gör inte allt på en gång. Om allt är lite småslitet och nergånget är det ju lätt att drabbas av ivern att göra om allt på en gång. Men det räcker med det lilla för att se att det inte nödvändigtvis behöver göras alls, kanske ta bort lite löst sittande färg och fylla i där det har försvunnit för mycket. Den där patinan ger definitivt färg åt rummet!
Håller med, tror jag. När jag började renovera mitt gamla hus för 5 år sen, tänkte jag nog måla det mesta, gillade inte att det var slitet och lite trasigt. Men ju mer jag hållit på, desto mer uppskattar jag slitaget, även när det inte är av typen stilig patina.
För övrigt ogillar jag det mesta som kommer från Tf guru Hr Gudmunson, inte bara priserna och de förnumstiga texterna till byggnadsvårdsmysporren i hans publikationer.
Fast jag vet inte riktigt vad jag tycker om ”fuskpatina”.