Har hus själ?

Råkade ramla in på Oprah Winfrey Show i morse. Hon hade tre ”andliga rådgivare” som gäster. Gemensamt för dem, och andra liknande, är att de använder sig av begrepp som i själva verket är rätt tomma och intetsägande – till exempel ”essens”. Eller ”vishet”, det där eftersträvansvärda som kommer att förändra Ditt Liv. Som utbildad religionshistoriker har jag ganska svårt för användningen av sådana ord, när de saknar ett sammanhang där de får betydelse. Istället slängs de ut som rätt slumpmässiga begrepp som borde betyda någonting men i själva verket inte gör det.

Inom byggnadsvården stöter man på ett liknande fenomen. Man talar om ett hus ”själ” – till exempel är Gysinge centrum för byggnadsvårds tagline ”Det är när du flyttar in, utan att själen flyttar ut”. En googlesökning på byggnadsvård och själ ger träffar som ett gammalt hus med moderna beslag har förlorat en del av sin själ. Eller för den delen ”äkthet”. Upprustningen blir en nedrustning och det som är äkta och har själ hamnar på soptippen. (citat från Byggnadsvårsmagasinet respektive Gysinge).

Jag tycker att det är väldigt flummiga, godtyckliga och odefinierade begrepp. Vad skulle vara äkta i ett hus som renoverats i många omgångar sedan 1700-talet? Och varför skulle ett handblåst fönsterglas vara mer ”äkta” än ett planglas? I ärlighetens namn brukar jag själv tala om autenticitet. Men jag tycker också att var sak har sin plats. Ett handblåst fönsterglas tyder på större hantverk än ett floatglas. Och ett (nytt) handblåst fönsterglas ger sken av autenticitet i en 1800-talsmiljö. Men så mycket mer än så är det inte, det är inte mer ursprungligt än floatglaset.

Frågan är också vad denna ”husets själ” vara för någonting. I överhuvudtaget är jag rätt allergisk mot utfästelser som saknar förklaring, substans och/eller kontext i byggnadsvårdslitteraturen. Jag tror att det gör det hela konceptet svårt att greppa. Sådant som är lättförståeligt och motiverat gör det lättare att förstå för lekmän som jag, och andra som äger gamla hus, varför man ska bevara till exempel en obekväm planlösning eller dragiga originalgolv. Kanske är det inte så konstigt att byggnadsvården avfärdas som att man vill bo i sitt hus, och ”inte ett museum”.

I vissa inredningstidningar kan man ibland läsa om hus som ”renoverats sönder” och sedan återfått ”den gamla charmen”, eller som ”fått tillbaka” sin själ. Vad det innebär är dock ganska slumpmässigt. Vissa har gjort en estetisk renovering a la Gysinge med precis alla rätt. Andra spikar upp råspont och målar den i matt takfärg. Vissa vill göra alla rätt och göra det tidstypiskt, men har en väldigt romantiserad föreställning om vad detta tidstypiska är. Jag kan ärligen säga att jag mår dåligt när jag ser gamla hus massakreras i Äntligen hemma, Nytt läge, Roomservice och dylika andra inredningsprogram (eller ”lantliga” inredningstidningar). Men förstör de själen? Nja, de förstör väl snarare de äldre stildragen, spåren av tidigare generationer och hur de hade det. I vissa fall riskerar de även att utplåna dessa. Men någon själ är det inte.

This entry posted in Byggnadsvård. Entry Tags: , Bookmark the permalink. 

7 Responses to Har hus själ?

  1. Lundagård says:

    Gillar att läsa dina kloka inlägg som jag alltid får en massa tankar av och åsikter om, tyvärr har jag inte den tiden att skriva ner allt jag vill! Att använda ”själ” om hus har jag också gjort men det fastnar i halsen för man vill ju veta vad man menar när man pratar, och ett hus är ju i allra högsta grad död materia. Snarare är det ju själsliga möten mellan människor och möten med sig själv av olika slag som skapas i rummet/huset/hemmet som påverkar oss olika beroende på dess karaktär och utformning.

  2. Martin says:

    Liksom Lundagård gillar jag det du skriver då det är uppenbart att du tänkt igenom och inte bara slänger med uttryck åt höger och vänster. Jag har också lite svårt för just ordet själ när man tala om hus då de oftas bara ger uttryck för en godtycklig subjektiv bedömning av vad som ”ska” vara i huset i fråga.

    Däremot tycker jag att det är intressant att forska i husets historia för att kunna bilda sig en uppfattning om vad som varit och känna en koppling bakåt och inte för att veta hur man ska bevara, inreda eller måla.

    I dag är det dessutom endast 1 vcka kvar till tillträdet…..

  3. Rita says:

    Intressant, jag tycker att det som gör hus och miljöer så himla tilltalande är just den känsla som infinner sig när man vistas i dem oavsett om de är gamla eller nya.. En känsla som är mycket svår att exakt definiera var den kommer ifrån och vad den beror på. Hos gamla hus är det kanske en slitenhet som gör att man kan känna tiden, känna att här har många fötter trampat före mig, eller att det helt enkelt är vackert. Att säga att ett hus har själ är nog bara ett försök att sätta ord på den diffusa men angenäma känslan, ett annat ord är som brukar användas för att förklara samma sak när det gäller gamla hus är patina(typ ”slitenhet”/”nötthet”). Patina är oxå ett väldigt diffust och svårförklarat ord. Sådana här saker är svåra att definiera, det är svårt att exakt sätta fingret på en känsla. Varför ska man egentligen behöva göra det?
    Ett som är säkert är i alla fall är att för mig är det den där känslan (som jag inte kan förklara riktigt) som gör att jag gillar gamla hus, och är beredd att ge mig in på ett projekt som kommer att innebära förskräckligt mycket arbete, bara för att få bo på ett ställe som har den.

    Att däremot säga att alla detaljer måste vara tidsenliga eller äkta för att ett hus ska ha en själ är ju lite tokigt. Det kan ju vara just blandningen från olika tider som ger känslan..
    Att t.ex. göra ”stilrenoveringar” och lägga ner våldsamma summor pengar på att riva ut fungerande material och ersätta med nytillverkade kopior av allt möjligt (från en viss tid) för att återskapa en själ eller känsla är inte riktigt samma sak eller hur? Dessutom är det slöseri med naturresurser..
    Det här blev lite snurrigt och säkert motsägelsefullt, men ville tycka lite i denna intressanta fråga:) Tack än en gång för intressanta funderingar och ifrågasättanden!

  4. Annette says:

    Jag känner eller lägger till en själ i hus. Min man vidhåller envist att ett hus är en låda oavsett hur gammalt det är. För mig blev det så konkret när jag för två år sedan fyllde bilen med tonåringar i medeltidskläder då jag skulle iväg med med dem till Leksands medeltidsmarknad. Jag stod på gården i min lin-och senapsgula surcot med haklin och hätta och tänkte att här har det bott folk sen minst 1300-tal och kanske har några i liknande kläder gått runt här. Då rös jag och kände att det är nog mest kopplingen mot tidigare generationer och deras liv som gör att vissa hus får den själ man kan känna. Vi har också en stuga en bit bort som är ett släkthus, där min systers och mina barn blir 7:e generationen, känslan är densamma där. Spooky.

  5. C says:

    Jag bor inte i hus nu, men jag drömmer om en norrbottensgård här i piteå som jag hoppas en dag blir till salu. Jag har varit in i detta hus 1 gång. Och jag kan inte annat än som beskriva det som en själslig upplevelse, det kändes som att jag och huset passade ihop. Jag har aldrig tidigare kännt en sådan känsla, och jag har varit på husvisningar i just norrbottensgårdar. Men aldrig samma känsla! När man säger att ett hus har själ tror JAG iaf att det är känslan som infinner sig när man kliver in i huset. Varför då inte vara romantisk och kalla det husets själ.Idet huset jag var i, råder ett lugn trots att det var typ 40 personer i det vid det tillfället. Jag gillar ideén att kalla det själ, själaro.

    jag är en romantiker och tycker att det är lite tråkigt att jämt måsta analysera sönder ord. låt folk få kalla det vad det husets själ om de vill. Bara för att man inte ser något så betyder det inte att det inte är där.

  6. Anders_Roslagen says:

    Personligen blir jag glad av sådana här artiklar, de verkligen förgyller tillvaron. Jag har inte varit här på ett tag så jag hoppas inte det känns för inaktuellt att ytterligare analysera lite…

    Normalt är att man inom ”marknadsföring” delar upp begrepp i Värden, nytta (eller behov) och attribut.

    Värden är de frågor som talar om varför en kund tilltalas av eller avisar något.
    Att prata om ”husets själ”, torde vara en typisk Värdegrundande term. Ett mjukt, helflummigt, förhållandevis odefinierbart begrepp, som är infogat i sitt sammanhang för att ge betraktaren eller målgruppen associationer till det som visas eller marknadsförs. Att använda dessa värdegrundande fraser gör att man skapar en identitet. Inom byggnadsvården finns diverse värderande termer utan innehåll, så som ”husets själ” och ”patina” (även ordet byggnadsvård i sig) men även till byggnadsvården löst anknytna termer så som ”lortsverige”, ”välbeprövade material” och ”sjuka hus”. Vill man hålla sig kort, undvika att konfronteras med motsägande fakta och liknande är denna typ av Värdegrundande term nyttig. politiker använder sig ofta av Värdegrundande termer. Likaså mäklare och inredningstidningar.

    Bryter man däremot ned ”husets själ”, i vad som bygger värderingarna, ”nyttan”, så blir det vad man som betraktare eller målgrupp anser oss behöva för att stödja ”värderingen”. När jag köpte huset, ”Sallys” (husets första fru hette Sally, sedemera änka i huset), som jag bor i idag, letade jag efter ett hus från sekelskifte eller äldre där bland annat planlösningen inte förstörts till oigenkännlighet, där symmetrin och formspråket från tiden huset uppfördes var igenkännligt och så vidare… Jag letade en viss autenticitet. Det är i ”nyttobegreppet” man kommer in på de halvflummiga begreppen som ”Ostkupemodell”, generella ansvaret som byggnadsvårdare i relation till kulturarvet med mera. på denna nivå kan man säkert identifiera olika grupper av byggnadsvårdare, kanske även de som kallar sig byggnadsvårdare men som i den insattes värld får definieras som pastish, dvs man ger sken av autenticitet eller i värsta fall lever ut sin romantiserade föreställning om vad tidstypiskt är i form av tidningarnas lodge-house-inredning, country side-mode eller vad man nu kallar det. ”Nyttan” kan jag personlien även koppla samman med historieintresse och ”tillgängligheten”. Att se en kulturbyggnad, studera ett hantverk och inte minst få diskutera byggandsvård, ger mig mina värderinar och möjligheten till att justera dessa…
    Att använda ordet autenticitet är faktiskt klockrent då man i byggnadsbevarande/vårdande sammanhang har definierat autenticiteten som en av grundpelarna vid kulturhistorisk värdering. Begreppet skulle väl kunna sättas som eller hänvisas till som en del av ”nyttan”, vad ”kunden (elelr byggandsvårdaren i detta fall) letar efter. Även andra delar definierar ett kulturhistoriskt värde, Riksantikvarieämbetet har gett ut litteratur i detta, men det skall jag inte gå vidare på…

    Attributen som kan relateras till ”nyttan” och ”värdet” är nog vad du letar i artikeln.
    För mig handlar det bland annat om att jag kan finna och bevara spår från första ägarna och deras intentioner (visserligen tolkade av mig). Attributen blir ”glasrutan”, det blir ”trägolvet” och det blir allt det som identifierar det huset består av och dess skick. Ett typisk utryck för autenticitet i mitt hus är exempelvis de trösklar som Sally täljt ned för att kunna ta sig mellan farstu, kök och bakre kammare. Även om tröskeln iprincip är förstörd anger den ett autenticitet jag inte kan hitta på så många ställen. Tröskeln har passerat hantverksnivån (visst kan man njuta av en bra gjord tröskel i sig) och blivit ett egenskap, ett attribut i huset.

    Jag kan därför koppla värdet, ”husets själ”, till nyttan ”autenticitet” vilket i just mitt hus på ett tydligt sätt utrycks i attributet, ”tröskeln”.

    Om jag försöker göra en amatörmässig tolkning för att illustrera Gysinge Centrum för Byggnadsvård.
    Visst kommer du även i fortsättningen få leva med dessa odefinierade begreppen, som ämnar skänka ”värden”. Särskilt i företag som marknadsför sig, att “Det är när du flyttar in, utan att själen flyttar ut” är kopplat till Gysinge, likväl som T-forden med Corolla-dörren. Det är deras vision för att få oss intresserade. När vi blivit intresserade presenterar dom oss ”hjälpande handen”. Vi serveras bland annat ett antal böcker och en tillgänglig frontfigur som klargör vad vi behöver. Behovet och nyttan skall tillfredställas av Gysinge. Eftersom Gysinge Centrum för Byggnadsvård, ger oss så många svar så kommer vi behöva omsätta vårat behov i praktik (Det är trotsallt en imponerande samling litteratur och ”know-how”, som om än lite ensidigt presenteras, vi kanske till och med köper delar av den lite omtvistad tolkningen som man förevisar i böckerna). Vi skall få känslan av att ”dom hjälper oss att… …bevara huset, …renovera fönstret, … välja spik eller annat. Attributet ”Handbok No 8” (eller 9 snart) visar vad vi kan få snabbt och enkelt och därigenom till det pris de sätter baserat på den profit dom vill göra. Och tjoho vad vi köper, men som konsumenter är vi ju inte så dumma. Ett attribut eller en nytta som inte visar sig uppfylla de krav vi som konsumenter har på Gysinge Centrum för Byggnadsvård skadar deras varumärke, därmed värdet och det förtroendekapital de byggt.

    Precis som du, Maria, har jag lite svårt för dessa värden som inte är underbyggda med fakta, att man huxflux blandar och ger. För det är inte enbart ”tröskeln” hemma hos mig som representerar autenticiteten i mitt hus. jag kan bli irriterad på mäklaranonser mm. som skriver, ”mycket av det gamla är bevarat” och avser en halvmodern vedspis och en timmerstomme.

    Tycker det var vackert skrivet av Annette med att ”lägga till en själ” – ett värde, synnerligen odefinierat.

    Jag tror att C blir galen på denna analys.

    Ja, det finns en själ i huset som bland annat definieras av dess autenticitet…

    • Runo says:

      Har själv haft en bergsman gård från 1860/(1630) -talet, ett två våningshus med två skorstenar och två bergsmankaminer och en stor hög vind med synliga stockar i vägg och tak. Dessutom syntes det gamla pärttaket under tegeltaket.
      Satt över en miljon kronor för att göra huset beboeligt.
      Fick stor hjälp av ”Gysinge” och en massa tips från ”Google”. Hade dessutom en intresserad och kunnig snickare. Hade ortens elektriker och vvs entreprenörer. Allt för att just behålla ”husets själ”, där vid stranden mellan två sjöar.
      Det historiska, då det byggdes med dåtidens byggnadsteknik var en del
      i åtanke.
      Den andra delen var vilka tidstypiska förändringar man gjort.
      Alltså tidsandan. Sliten trappa, sparkade foderlister och dörrar. Man skulle inte slipa och spackla bort allt som hänt.
      Köpte gammaldags tapeter, golvfoder- och t.o.m taklister.
      Det tredje just är att huset måste ju vara beboeligt idag, år 2013.
      Just nu håller jag på med ”stadens själ, dit jag flyttat. Skall redovisa det
      för kommunfullmäktige samling i februari, nådens år 2013.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *