Trädgårdstorsdag i februari, del 2

Ett bestånd av vita blåklockor i vår äng, som återkommer från år till år.

Som jag skrev för en vecka sedan har jag fått en utmaning av bloggen Handplockat, nämligen att skriva om trädgårdar varje torsdag i februari. Den första torsdagen uteblev på grund av rungande migrän, och förra veckan skrev jag lite om vår trädgård och våra planer för den.

Där vi hade stugan – i Tväråfors där min kusin bor idag, jag har skrivit om det tidigare – fanns väldigt fina ängar. Kom man dit vid rätt tidpunkt var ängarna översållade med prästkragar och styvmorsvioler, och det var en fantastiskt vacker syn. De syns tyvärr inte mer. Nu finns där odlat kraftigt gräs som inte tillåter någon annan växt, och jag antar att marken har gödslats rätt kraftigt. Men skogsängen precis bredvid – en slänt ner mot ån som har bosatts av otaliga liljekonvaljer – finns kvar. Precis som hos oss är marken väldigt mager och en av mina favoritblommor när jag var liten var den ulliga kattfoten som växte vid vägrenarna och på mormors tomt. De plockades i små buketter och torkades, de har samma egenskaper som eterneller. Lättorkade. Jag saknar min barndoms ängar, måste jag erkänna. Och tyvärr är de på utdöende. Blomsterängar blir allt mer ovanliga och en del av ängsväxterna blir allt mer decimerade. Enligt naturskyddsföreningen finns endast 2000 hektar ängsmark kvar i Sverige, vilket motsvarar en medelstor småländsk socken på 1700-talet. Har man ängsmark är det en veritabel kulturgärning att vårda den! Runt om i Sverige pågår projekt för att återskapa hävdade betesängar och slåttermarker. Det känns jätteviktigt, den biologiska mångfalden ska man värna om, vid sidan om det faktum att ängarna ju är en del av vår kulturhistoria. Vår by är till exempel upptaget som riksintresse på grund av sina byggnader och det ”öppna odlingslandskapet”. Det öppna odlingslandskapet håller dock på att växa igen av sly, buskar och träd.

Vi har en rätt stor trädgård med inslag av vad man skulle kunna naturtomt. Det är helt enkelt där det inte finns någon anlagd gräsmatta, utan högt gräs med inslag av ängsblomster som blåklockor, smörblommor, smörbollar som tillhör en av mina absoluta favoriter, rödblära, rölleka, midsommarblomster, ”surblad” (ängssyra, inte harsyra), styvmorsviol och en och annan prästkrage. Det enda som inte är så bra är att gräset dominerar rätt stort. Men marken för att försöka anlägga en äng har vi: mager sandjord. Faktum är att vi har lite fuktäng också, där bland annat rödbläran och den otroligt väldoftande älgörten växer i stora bestånd. Tyvärr är också det gräsdominerat – stora tuvor som ser ut nästan som sagoväsen när de sticker upp sina höstgula skallar över morgondimman.

Det är tydligen inte bara att låta en äng vara, för då tar gräset överhand precis som hos oss. Den ska slås med lie på sensommaren, och höet måste därefter forslas bort efter att ha legat några dagar för att släppa från sig fröet. Får det ligga kvar och förmultna blir jorden alltför rik på kväve, och där trivs inte ängsväxterna. Att anlägga en äng tar dock ett par år i anspråk, vad jag har förstått. Vi har ju en del att utgå ifrån. Andra kan behöva svälta ut marken först, och så tar det ett tag innan blommorna etablerar sig.

Bland annat Hammenhögs säljer fröblandningen av typen ”vildäng”. Jag vet dock inte vad det finns för blomsterfröer i det, och jag tycker att det kan vara rätt lämpligt att välja en fröblandning som passar såväl regionen som ängssorten. Pratentis är ett företag som verkar såväl kunniga som brinnande för den svenska blomsterängen. De tillhandahåller också färdiga plantor som man kan plantera ut på sin äng, eller linneaplantor till skogsbrynet. Det finns ett finskt företag som även det heter Pratentis, som säljer fröer från såväl gamla allmogeväxter som ängsblomster och olika fröblandningar. Också ett spännande ställe! Ett annat alternativ som jag läst om är att samla in fröer från viltväxande blommor som man vill ha i sin äng. Det bevarar dessutom den genetiska variationen. Att gräva upp plantor är dock inte tillrådigt eftersom det är olagligt – och undvik de utrotningshotade växterna såsom smörboll.

Vår egen trädgård borde rimligtvis ha anlagts någon gång på tjugo-trettiotalet, men jag har läst Villaträdgårdens historia av Åsa Wilke med stort intresse. I den nationalromantiska trädgården var det inte ovanligt att låta naturen få spelrum i trädgården, till exempel i form av ängar och stenpartier. Jag skulle sträcka mig långt om jag sade att vår trädgård var ”nationalromantisk”, det handlar nog snarare om att det är en lantträdgård i Lappland där i alla fall hästar betade utanför fuset långt in på sjuttiotalet.

Det ska bli ett riktigt spännande projekt att sköta om vår ängsliknande naturtomt och försöka få blommorna att trivas och etablera sig lite bättre!

Lästips:
Att etablera en äng (där finns även litteraturtips)
Anlägg en äng
Gör en äng, Naturskyddsföreningen