Foto: Sune Jonsson
Det här har väl inte direkt med byggnadsvård att göra. Eller renovering, för den delen. Men det har allt att göra med kulturhistoria, och förtjänar att uppmärksammas även i ett sådant här forum.
För några dagar sedan avled fotografen och författaren Sune Jonsson. Han har bättre än många andra skildrat omvandlingen från ett gammel-Sverige till ett modernt dito. Ingen har bättre kunnat skildra Västerbottens län i avfolkningstider; bilder av tomma kyrksalar, från hem – fotografier så levande att man kan höra väggklockan ticka och sörplandet av kaffe på fat. Finstämda bilder från hagar och nystubbade lägder, ömsinta och intagande personporträtt, bilder så omedelbara att de går rakt in i hjärtat. När jag gjorde min journalistpraktik förra året, på Västerbottens Kuriren, fick jag chansen att recensera en pjäs baserad på noveller av Sune Jonsson. I samband med visningen öppnade en ny utställning med bilder från hans fotobok Och tiden blir ett förunderligt ting. Det känns som hemma, var min makes kommentar, och de känns verkligen som hemma. Och de känns oerhört levande, trots att flera av bilderna togs för fyrtio år sedan.
Min första kontakt med Sune Jonsson etablerades när jag började plugga på universitetet. Det var i mitten av nittiotalet och de hade köpt in en av hans bilder, föreställande en liten flicka från Aronsjö som står till brud med spetsgardin på huvudet och blommor i händerna. Hon kändes nästan som ett litet sagoväsen, som någonting taget ur tiden, och den fastnade på näthinnan. Det är en bild som är nästan obehagligt närgången, och jag vet att det var fler som delade den upplevelsen med mig.
Sune Jonssons bilder känns oerhört ärliga. De saknar totalt den skimrande romantik som skulle ha kunnat påverka en norrlandsskildrare. De är rättvisa, och lika färgstarka som de är svartvita.
Nej, Sune Jonsson har inte med byggnadsvård eller renovering att göra. Men han har mycket med vår landsända att göra, och han har gjort ett fantastiskt jobb med att dokumentera en väsentlig del av vår samtidshistoria.
Hej,
kan inte annat än instämma i det du skriver. Sune Jonsson är min absoluta favoritfotograf och jag har de flesta av hans böcker, han har liksom levt vid min sida under de senaste åren. Tänker ibland att egentligen behöver jag inga andra böcker än ’Byn med det blå huset’. Den rymmer liksom allt som känns viktigt.
Har levt i en liten bubbla de senaste veckorna så först igår fick jag veta att hand gått ur tiden, känns så konstigt, han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Men hans bilder är och förblir odödliga.
Tom i ett kort förord som han skrivit i boken om inlandsbanan anar man hans storhet.
Ser ut att bli ett fint hus!