Byggnadsvård revisited

Jag har nämnt argumenten flera gånger tidigare. ”Jag tror inte att du går på utedass”. ”Det är mitt hem, inte ett museum”. ”Du har väl en mobiltelefon liggande på bordet, inte sant?”. Som om det vore argument för att inte byggnadsvårda eller vara en principfast byggnadsvårdare; det är i alla fall så invändningarna framförs.

Länge har jag haft väldigt svårt för att förstå varför det skulle vara dubbelmoraliskt att dra el, ha toalett och rinnande vatten samtidigt som man byggnadsvårdar. I vårt hus har vi ju till exempel både toalett och värme och el indraget, och det är det vi har att förhålla oss till. Men jag tror att jag börjar förstå varför. Det rör sig om en missuppfattning om vad byggnadsvård är. Ett exempel på det är denna arkitektbyrå som under rubriken ”byggnadsvård” i en av sina projektbeskrivningar skriver att man skapat ”modern öppen planlösning”. Jag tror att byggnadsvård på något sätt har blivit synonymt med att renovera gamla hus ”i gammal stil”. Eller för den delen moderna; i Gysinges katalog finns ju till exempel en sjuttiotalsvilla med antik kakelugn. Det vill säga: lika oömma renoveringar som vem som helst, bara det att masonitköket från femtiotalet byts ut mot ett platsbyggt lantkök istället för ett sprutlackat hypermodernt, de fernissade smala golvplanken byts ut mot kilsågat golv istället för klinkers, man målar med linoljefärg istället för alkydfärg och så vidare. Planlösningen har man ingenting emot att förändra, fasaden tilläggsisoleras, man gjuter platta innanför den gamla stensockeln… Huvudsaken är att det ser gammalt ut. Och det där med att se gammalt ut behöver inte nödvändigtvis ha att göra med hur det såg ut en gång i tiden, utan mer om våra uppfattningar kring en svunnen tid.

Hur det har blivit så vet jag inte riktigt. Jag kan tänka mig att det beror på det estetiska projektet som ibland finns i byggnadsvården. Göran Gudmundsson – som jag har all respekt för, han är kunnig och inspirerande även om jag kan ha invändningar mot hur han framför sina åsikter – har till exempel en tendens att göra estetiska bedömningar utan att förklara den rationella grunden till dem. Man kan lätt få för sig att budskapet är att det som är gammalt är vackert, det som är modernt är fult. Det är stuprör som ser ut som fläskkorvar, radiatorer eller elementlampor som stör, strömbrytare som är klumpiga och iögonfallande. Jag håller i och för sig med honom om att bakelitströmbrytare är vackrare än moderna fyrkantiga saker. Jag gillar till och med de gamla runda varianterna med fluorescerande grönskimrande knappar – där jag växte upp var den omgivande runda plattan i genomskinlig plast och jag avgudade dem redan då. Men det handlar ju inte bara om att det är vackert, utan om att det är viktigt att inte slänga ut bara för att man tror att man måste slänga ut, och att nytillskott ska få smälta in i miljön istället för att kännas som en främmande fågel. Exemplet bakelitströmbrytare, eller sektionsradiatorer, är också något vi är vana vid att se i äldre hus; de bidrar till upplevelsen att det är gammalt. Anledningen till att man ska använda sådana färger som linoljefärg och slamfärg är att det fungerar som offerskikt. Det handlar alltså inte bara om yta och skönhetsupplevelser. Jag tror att det lätt blir lite fel. Gudmundsson försöker nog att få sina läsare att uppskatta skönheten i hantverket, i det äldre – sådant som har åkt ut med huvudet före när man ska modernisera, eftersom det anses som fult och föråldrat – men jag kan tänka mig att det blir lite fel. Och han är för övrigt långt ifrån ensam om det.

Man behöver inte göra allt ”i gammal stil” bara för att man byggnadsvårdar. Mycket av det man associerar till modernisering är ju att modernisera precis allt, från grunden till planlösning och riva ut allt det gamla, men så behöver ju inte vara fallet. Det går alldeles utmärkt att modernisera ytskikten, till exempel genom att begrava dem, så länge man inte sliter ut och förstör. Det är till exempel inte någon lysande idé ur byggnadsvårdshänseende att riva bort alla gamla foder och byta ut dem mot nya; låt det gamla vara kvar om än det är gömt. Byggnadsvård handlar inte i första hand om att renovera i gammal stil. Det handlar om att ta tillvara det befintliga, oavsett hur man väljer att göra det – stolt visa upp det och göra kompletteringar och moderniseringar så att det smälter in, eller begrava det gamla och göra kompletteringar och moderniseringar som visar att något har förändrats. Eller möjligen en kombination, som de gjorde på hälsingegården Per-Anders.

Jag kommer inte att bo i något museum, vi kommer att ha en miljö vi trivs med och tycker är vacker trots att vi har byggnadsvårdat. Och jag ser inte heller någon motsättning mellan att byggnadsvårda samtidigt som man har el och fungerande vatten och avlopp – byggnadsvård innebär inte att återgå till 1800-talet, det handlar om att vårda det 1800-tal, sekelskifte och femtiotal man har. Byggnadsvård handlar inte om att renovera/restaurera i en homogen stil á la 1800-tal, sekelskifte och funkis, utan att ta tillvara på de olika och lika värdefulla tidsuttryck som finns. Det har jag sagt förr och jag säger det gärna igen: det går utmärkt att kombinera olika tidsuttryck utan att det är särskilt störande. Alla moderniseringar är inte kvalitativa (exempel på det: masonitförsedda spegeldörrar eller fyrkantiga perspektivfönster istället för originalfönstren med spröjs), men vissa är det faktiskt (exempel på det: platsbyggda masonitgarderober med snabelbeslag, platsbyggda kök från tjugotalet och framåt, den moderna trappen som sattes in på femtiotalet, spännpappsboaseringar från tjugotalet, radiatorer och wc-porslin och bakelitströmbrytare etc) – och dem ska man naturligtvis ta tillvara, hur man nu än gör det. Det finns ingen anledning att restaurera sig tillbaka till 1800-talet, tvärtom kan en hel del värden gå förlorade om man gör det.

Så nej, det råder ingen som helst motsättning mellan att byggnadsvårda och att modernisera. Huvudsaken är att man gör det varsamt och på ett sätt som tar tillvara på husets kulturhistoriska värden; det som finns i till exempel en oförändrad planlösning, slitage och originaldetaljer. Det finns gråskalor mellan ytterligheterna.