Radion har haft högsäsong för byggnadsvård. I Tendens säns serien Kultur och miljö om vad som händer när miljöhänsyn ställs mot kulturvärden. Avsnittet ”Återställarna” som sändes 2/9 handlar om människor som anstränger sig för att bygga sig tillbaka efter ombyggnaderna som följde på 70-talets energikris. I Nya vågen diskuterade kulturjournalisten Annina Rabe, antikvarien Göran Gudmundsson och Owe Ronström, professor i etnologi, förändring och bevarande och i synnerhet i anslutning till våra världsarv.
Det var oerhört intressant, tyckte jag, även om framför allt Nya vågen handlade mer om restaureringsideologi och ideologikritik mer än någonting annat. Och de frågor som ställdes tycker jag själv är väldigt viktiga att reflektera över, även om det man själv sysslar med alltmest är praktisk byggnadsvård och inte någon högre restaureringskonst.
Ronström talade om att det idag finns ett ”estetiserande autenticitetstänkande”, att den där ”äktheten” sitter i upplevelsen av äkthet och ålder mer än någonting annat. Det är upplevelsen och upplevaren som står i centrum och inte objekten i sig. Och visst stämmer det att det finns ett sådant tänkande, det var Återställarna ett väldigt bra exempel på. I Riksantikvarieämbetets pelare för god byggnadsvård, Fem pelare – en vägledning för god byggnadsvård, står att läsa:
Målet för varje restaurerings- och konserveringsinsats bör vara att att bevara upplevelsen av byggnadens autenticitet” (min betoning)
Två saker är intressant med detta. Som Owe Ronström påpekade är det upplevelsen och inte objektet i sig som står i centrum. Det andra är autenticitetsbegreppet. Vad är egentligen ”äkta”? Rör det sig om äkthet som i original? Som i att det har uppnått en viss ålder?
Ronström menade att i bevarandet gör man alltid ett val. Det går inte att bevara allt. Urvalsprocessen är alltid baserad på våra tankar, känslor och ideologier; och säger egentligen mer om utväljaren än om det utvalda. Owe Ronström påpekade också att det inte går att bygga sig tillbaka i historien; det är en illusion. Det man lägger till ett hus är nytt, även om det råkar se gammalt ut. Och även om man använder sig av gamla byggnadsmaterial är det nytt i en sådan bemärkelse att något inte har funnits i huset har tillfogats det. Man skapar en ny årsring. Det man river ut från sjuttiotalet eller femtiotalet är alltså mer ”original”, mer ”äkta” ur ett sådant perspektiv. Även det som tillfogats då är ju en berättelse som bär på kulturvärden. De släta masonitklädda ytorna berättar om det moderna projektet, om det svenska folkhemmet och framtidsoptimism. De utbytta fönstren och tilläggsisolerade fasaderna berättar om energikriser. Vad kommer våra strävanden, vårt ”apelsinskalande”, att berätta om oss? Ett ursprungssökande och nostalgi månne. Postmodernism och identitetsskapande. Owe Ronström menade att det kanske kan vara tvärtom, att vårt bevarande pekar på vår vilja att få samtiden att verka så snabb och mångfaldig som möjligt.
Jag har ramlat över en blogg, Gamla mejeriet, som skrivs av ett par som håller på att bygga nytt hus i gammal stil. Det är verkligen ett fantastiskt hus som onekligen ser väldigt gammalt ut. Och vår egen tillbyggnad görs ju på ett liknande sätt för att smälta in. Det är onekligen kulisser som är till för att skapa upplevelsen av en icke befintlig autenticitet. Men frågan är: är det egentligen mindre autentiskt, mindre av en kuliss, än att man i ett helt sönderrenoverat hus sätter in nytillverkade fönster efter gammal förlaga, byter ut tak och dörrar och golv och tillverkar nya lister efter någon liststump man hittat i grunden, skrapar och linoljefärgar och ”förgamlar”?
En annan viktig fråga som togs upp var reservatstanken och vad den egentligen innebär. I ett reservat – i det här fallet ett kulturreservat i form av världsarven – är vad man får och inte får göra reglerat. Men det innebär också att man riskerar att sända ut signaler om att vissa saker blir trovärdiga och tänkbara utanför reservatet; respektlöshet och förstörelse till exempel. Jag har reflekterat över det tidigare. Staten tar ju hand om gamla hus, varför skulle jag bevara just mitt, är en fråga jag stött på ett par gånger. Vad innebär det för de gamla hälsingegårdar som inte tas upp som världsarv, om och när det nu händer?
Här kan man lyssna på Nya vågen och Återställarna.
Bra skrivet som vanligt. Det är intressant det där med när det anses som äkta. Det hade varit lättare om det vore som med antikviteter, uppnått en viss ålder
Målet för varje restaurerings- och konserveringsinsats bör vara att att bevara upplevelsen av byggnadens autenticitet”
Jag tror att dessa ord är en bättre mall för vad som kommer att se äkta ut än att att varje liten skruv är just från rätt år tionde.
För vad är det som får något att se äkta ut … många gånger just att där finns spår av många små ändringar men att helheten och stämmningen är bevarad. Huset har ju en egen historia … och har mycket som är värt att bevara.
Som jämförelse har jag i minne några seener från en film som utspelas på 30-talet, alla detaljer är helt korrekta in i minsta detalj men helheten stämmer inte, den är helt enkelt för bra, allt är för fint.
Om du skulle kunna hitta ett kort från samma ställe tagit på 30-talet skulle visa en större blandning och inte ge samma ”perfekta intryck”
Om man skull
Ja det är inte alltid något som ser helt korrekt ut tidsmässigt känns lika rätt. För mig är känslan nästan viktigare, ok att de fönsterhakarna inte suttit som orginal kanske men de känns rätt ändå, de får ju så klart vara kvar.
Att man sen blandar,som jag måste göra då mitt torp är tillbyggt gör det svårare att få en balans i det hela, fast å andra sidan om jag inte gör något alls finns ju faktiskt balansen redan där.
Jag tror att jag förstår hur du menar Hans. Jag började fundera om det inte är samma sak som med Stjärnornas krig. De gamla filmerna är ruffiga, skitiga och inte helt perfekta eftersom det är gjort som miniatyrer och filmat on location. De nya filmerna är gjorda i CGI och är väldigt polerade och ser perfekt ut. Vilket är trovärdigast? Jo, det är ju – faktiskt – de gamla filmerna.
Fast i alla fall – precis som George Lucas tror jag att detaljerna är oerhört viktiga för helheten. 😉 Och så är det ju i ett hus. Allt är inte trettiotal eller tjugotal eller nittonhundratal, det är lappat och lagat och tillagt och fråndraget. Och känslan Aliba pratar om tror jag handlar om att det är föremål som folk har använt, som har slitits och blivit mindre polerade. Och det ska man ju inte ta bort – ett original från 54 är ju mer ett original än en kopia från 08. Jag tror dock att det är viktigt att man värnar mycket om detaljerna när man själv ska göra om och göra nytt. Jag har till exempel handmålat vår nya ytterdörr istället för att köpa en sprutlackerad. Det senare har alldeles för slickad och perfekt yta…
Jag ska försöka använda allt gammalt material som finns liggande i uthusen. Där finns allt från slaktbänkar till kammarlås och gångjärn, för att inte tala om allt virke. Jag ska se om jag inte kan slå ihop en hel trätunna utav två trasiga som ligger där. Så långt det är möjligt ska jag använda gammalt material men jag sparar nog den smidda spiken till ställen den verkligen syns;)
Ja kan man använda gammalt matrial eller gamla delar så ska man nog det, och inte glömma att de små detaljerna ofta gör mer för helheten än man tror.
Tex det du nämner penselmålning, en penselmålad dörr är det liv i den får en viss ”ådring/struktur” medan den fabriksmålade bara känns ”död” …n
När vi lagat ett antal fönsterkarmar har vi fått byta fönsterbleck, men bara det att penselmåla dem i samma kulör som karmarna gör att det ser rätt ut ändå.
Ja vad säger denna våg av ”tillbaka ställande” återställande om oss själva egentligen …
Är det våra rötter som vi söker, försöker vi återskapa barndomen stämmningar, eller är det ett sätt att hitta en plats där tiden står still, en flykt från nutidens stressade tillvaro….
Jag vet inte, men det är onekligen något att fundera över
Vårda detaljerna…och det äkta…
Golvlisterna i vårt hus är målade så många gånger och inte så fint så att den lilla profilering som fanns nu inte längre syns.
Vi valde att forsätta måla, inte tokslipa eller tokspackla utan behålla det äkta – visa på slitaget att det varit ett hem länge före oss.
men hade det varit mer äkta kanske att slipa listerna och fräsa ur profileringen så att det ser ut som det var tänkt och såg ut från början, med ett perfekt utseende?
Det där med äkta är svårt…
Får väl börja med att säga att jag blev både smickrad och överraskad när du nämnde vår blog och hus i ditt inlägg. Dina inlägg är alltid så välskrivna och verkligen intressanta och du hade hittat OSS! Jag började fundera på vad det är vi håller på med egentligen och vad det är vi tillför.
Jag tror att vi med vårt nya hus har lite mer svängrum att göra som vi vill t.ex. när det gäller färgval än om vi hade haft ett gammalt. Vi har valt en mer gammaldags stil för att vi älskar snickeridetljer och för att förlänga husets livslängd. Våra fönster t.ex., är dels väldigt vackra (tycker jag) och kommer antagligen hålla i många decennier längre än om vi köpt färdiga på bygghandeln.
Eftersom jag själv älskar det gamla med patina och historia kan jag ibland känna att det är just det som saknas i vårt hus. Här på gården finns två renoveringobjekt och inget av dem var lämpliga som bostäder för oss, så fanns bara det här alternativet. Och det är verkligen inget dåligt!!
Jag tycker att ert hus är jättefint Malin! Jag förstår lockelsen att försöka få till det som gammalt, för det är verkligen… Ja, charmigt. Samtidigt måste jag ju erkänna att det mest charmiga med vårt hus tycker jag är att hitta alla de där spåren av människorna som har bott där. Vi har till exempel hittat en teckning på en flygarpojke (tänk som Snobben ser ut när han har på sig sin flygarmössa och glasögon och halsduk) på en fönsterkarm. Och tidningar, gamla tapeter… Rester av lerklining och pappspänning och limfärgsmålade timmerväggar. Det är häftigt och det får man ju inte i ett nytt hus, även om det ser gammalt ut. Å andra sidan har ni ju det i era gamla och återvanvända detaljer, som dörrarna.
Era gamla hus verkar verkligen jättehäftiga. Jag tvekar inte på att ni kommer att ta god hand om dem. 🙂