Efter ett par års intensivt studerande av böcker och en del praktiskt arbete med vårt hus har jag insett att det finns inget enkelt svar på det. Som nyfrälst byggnadsvårdare tenderar man att vara principfast och dogmatisk, men man inser snart att när verkligheten knackar på får man kompromissa och hitta andra lösningar som är lika lämpliga, men kanske inte den man hade önskat från början.
På Bygga Hus forum har de senaste veckorna förts en livlig diskussion om Göran Gudmundsson. Min åsikt har jag klargjort tidigare. Han var min första kontakt med byggnadsvården och jag är rädd att man skräms bort, för att man tror att byggnadsvård handlar om elementlampor som stör i mörkret eller avvattningssystem som ser ut som fläskkorvar. All respekt till Gudmundsson, har är riktigt kunnig och har gjort underverk för byggnadsvården i Sverige. Dessvärre går budskapet förlorat i hans sätt att uttrycka sig – den lösning som presenteras i Byggnadsvård i praktiken-serien är en av många, men som läsare får man intrycket att det är den enda som gäller och det tror jag har att göra med att Gudmundsson är antikvarie och entrepenör, inte författare. Egentligen säger han det bäst själv:
Många är ute efter ”rätt eller fel”, men det är sällan som svaret är svart eller vitt.
(Gård & Torp, nr 5 2008)
Anders Franzén konstaterar någonting liknande när han i tidningen Byggnadskultur skriver ned sina tio bud för byggnadsvård:
Restaureringens grundregler kan få formen av trossatser, på gott och ont. […] Kring dessa regler finns sedan länge i vårt land en allmän uppslutning, de är så att säga etablerade sanningar.
- Låt inte huset förfalla.
- Använd traditionella material och metoder.
- Låt huset vara med och bestämma.
- Tänk efter, ta dig tid.
- Fråga om råd – på flera ställen.
- Planera.
- Bevara, återanvänd, spara.
- Kräv inte nyskick.
- Undersök hur huset såg ut från början.
- Dokumentera vad du gör.
Med traditionella material och metoder räknas att man till exempel använder sig av beprövade färgtyper som limfärg, slamfärg och linoljefärg. Det innebär att man använder sig av tegelpannor istället för att byta ut taket till tegelimiterande betongpannor. Men det kan också innebära att man inte förändrar förutsättningarna för grunden genom att gjuta en platta eller isolera med cellplast. Det handlar lika mycket om att använda material som åldras likadant som de som finns i huset, en estetisk fråga som berör upplevelsen av husets ålder, som att man inte använder material som riskerar att skada huset. Hur långt man sedan ska gå är väl en samvetsfråga. Vi byter till exempel ut bottensyllen. Vi byter ut den mot timmer (traditionellt material) men de har sågats istället för att ha huggits. Det är inte antikvariskt ok, men för vår del gör det inte så mycket: de syns inte, det syns att det är ett nytt tillägg, och det skadar inte huset.
Här menar Anders Franzén att det främst gäller de stora dragen, till exempel planlösningen. Man ska inte tvinga på ett gammalt hus en modern planlösning och de flesta funktioner som krävs i ett modernt boende kan inrymmas i ett gammalt hus. Anders Franzén skriver också att det även gäller det lilla. Byt lika mot lika – är fönsterfodren handhyvlade, byt ut mot handhyvlade fönsterfoder (om det krävs ett byte det vill säga). Här skulle jag vilja tillägga att man ska ta tillvara kvaliteterna även i senare gjorda tillägg. Ofta ser vi moderniseringar som något fult, som något som har ”sönderrenoverat” huset, men det kan finnas värden även i sådana moderniseringar som bör tas tillvara. I vårt fall gäller det till exempel vår trapp till övervåningen som sattes in på femtiotalet. En enkel furutrapp med marmorerad rund ledstång som alla våra besökare kommenterar. Jag var väldigt bestämd med att den skulle få vara kvar i huset och tack vare svärfars ansträngningar på pappret har det gått.
Anders Franzén skriver: ”Inom byggnadsvården finns det i stället ofta flera vägar att gå, och samma fråga till två personer ger kanske olika svar. Därför måste du skaffa dig mera kunskap, så att du kan ställa rätt fråga. Läs alla handböcker du kan komma över, och utnyttja gratis rådgivning hos länsmuseum och stadsarkitekt.” Och det är väl egentligen det som är poängen med det här inlägget. Det finns inte bara ett svar, det finns en mångfald av svar. Även om man byggnadsvårdar.
Som konstaterat krävs det lite leveranstid om man inte ska ha standard. Och vi kan ha kvar de gamla fönstren tack vare att jag började renovera dem i god tid. Det är således en god idé att börja planera, beställa och fundera ett bra tag i förväg och man kan undvika många onödiga ingrepp på det sättet. Jag ser det inte som någon nackdel att vårt husbygge blir lite försenat.
Ännu fler råd
Elsa Ronnevig är en norsk byggnadsvårdare som redan på sjuttiotalet fick smeknamnet ”Sprossa”, norska för spröjs. Det smeknamnet fick hon när hon protesterade mot att gamla fönster byttes ut mot moderna med falska spröjs.
I en artikel i Vi i Villa ger hon följande råd, som många gånger sammanfaller med antikvarien Anders Franzéns budord:
- Vid renoveringsarbeten är tiden din bästa vän. “Skynda långsamt” och bekanta dig med husets historia för att hitta dess kvalitéer.
- Tänk på att gamla hus har själ och atmosfär, som lätt försvinner, om du inte går varsamt fram. Byter du ut för mycket förringas och reduceras den upplevelse av ålder vi vill bevara.
- Låt det som är bra vara ifred. Gammalt trävirke, som inte är rötskadat, är minst lika bra som nytt.
- Välj hantverkare med omsorg. En hantverkare kan vara hur snabb som helst, men har han inte intresset, kunskaperna och känslan för gamla hus blir ofta resultatet därefter.
- Be alltid om referenser när du tar kontakt med hantverkare du inte känner. Gå på besiktning och se med egna ögon om arbetet utförs på det du sätt du vill.
- Kontakta fackfolk! Skaffa dig så mycket information som möjligt. Läs böcker, fråga andra som har erfarenhet av renovering. Då blir det lättare för dig att ställa de rätta frågorna, och du kan föra en bättre dialog med hantverkaren.
- Värdera vad du väljer noga. En hantverkare kan inte lastas om du väljer fel. Din hållning och ditt avgörande i olika situationer är också avgörande för ett gott resultat.
- För all del, låt inte det bli ett mål att få allt vinkel- och vågrätt. Tänk otraditionellt, med andra ord traditionellt. Gamla hus är inte anpassade för Svensk standard.
- Gör i ordning huset på dess egna villkor. Det är inte nödvändigt att tillföra pråliga detaljer och en utstyrsel det aldrig haft.
- Var stolt över ditt hus. En stolt ägare är husets bästa vän.
Själv skulle jag vilja lägga till ett råd, ett budord eller vad man än väljer att kalla dem:
- Gör ingenting som i förlängningen riskerar att skada huset.
Både Anders Franzéns och Sprossas råd är bra att ha som tumregler när man funderar på olika lösningar. Det kanske känns jättebekvämt att täta timmerstommen med modernt skum, men det innebär också att du kan förstöra huset. Men i övrigt tror jag att man kommer väldigt långt om man utgår ifrån dessa råd när man gör sina val: man är till exempel inte ”mer” byggnadsvårdare för att man väljer handslaget tegel på toalettgolvet istället för sjösten. Även om jag tror att även sådana detaljer kan spela roll för helhetsintrycket, måste ju den egna smaken få råda ibland.
Så vad är byggnadsvård?
Förra året var jag på middag som arrangerades av humanistiska föreningen. Jag och de andra tjejerna som då läste kulturjournalistik (vi var tre stycken) hamnade vid samma bord som några tjejer som läste museologi. Jag frågade en av dem vad de får lära sig om byggnadsvård. ”Ja”, svarade hon, ”det vi har fått lära oss är att det räcker med att skruva igen en skruv för att det kulturhistoriska värdet minskar”. Så är det någon skillnad mellan byggnadsvårdande åtgärder, mellan antikvarisk byggnadsvård och allmän byggnadsvård? Jag skulle vilja säga att det är det. Man behöver inte ”bo i museum” för att kunna byggnadsvårda – då menar jag byggnadsvård som renoverings- och restaureringsåtgärder gjorda med hänsyn till husets kulturhistoriska värden, i enlighet med budorden ovan.
Ja det var en intressant tråd, men jag har missat det där med elementlampan??
Jag kommer också säkert att ändra lite på min uppfattning om byggnadsvård ju längre jag kommer med mitt torp och ju mer problem jag stöter på;)
Fast själva tänket finns säkert kvar det gäller bara att hitta vägar att nå till mållinjen. Vägen dit kan säkert göras ”rakare” än riktningen jag har just nu och ändå nå samma mål. Om någon fattar vad jag skriver egentligen:)
Det syftar på ett stycke i ”Invändig renovering” där författaren irriterar sig på elementlamporna på oljefyllda element (att på-knappen lyser orange när det är påslaget). 🙂
Jo, det är många beslut som man faktiskt får ta HÄR och NU har jag upptäckt. Bara en sådan sak som hur bred lockläkten ska vara, som vi fick ta ett beslut om nu. Shit, något sådant har vi inte ens tänkt på! Bara att det ska se ut på ett visst sätt. Men dimensioner? Hur vet man sådant?
Ok nu vet jag det, måste lusläsa boken nu då;)
På tal om böcker köpte jag en bra, Så målade man, mycket historiskt material, kanske med övervikt på finare boningar. Men det jag var ute efter färgernas och pigmentens tillkomst och användning fanns väldigt bra fakta om.
Läste ditt inlägg om att måla vitt och hur ”irriterad” du är på vitt i inredningssammanhang, att det är ”kulturskymning”. Vad du inte nämnde i texten och kanske inte känner till är att Carl Larsson ställde ut sina akvareller med motiv från hemmet första gången 1897. Sedan dess har Carl Larssons hem Sundborn, mer än något annat hem, symboliserat den svenska inredningskonsten och nästan blivit synonymt för bilden av Sverige. Carl Larssons säng på Sundborn är vit, väggarna i hans sovrum är vita samt textilierna. Ellen Key, som inspirerades av familjen Larssons inredning, skrev Skönhet för alla först 1899 och flyttade in i sin villa Strand 1910. Då hon ansåg att ljus inredning är viktigt för hälsan finns vitt i olika nyanser på väggar, tak och möbler i hennes villa Strand.
Så måla vitt, i enlighet med Carl Larssons sovrum. Han kände till lugnet som det vita framkallar.
Mvh Yvonne Rittvall, textillärare och kulturjournalist
Hej Yvonne.
Jodå, jag känner till Carl Larsson och hans akvareller. Jag har dessutom besökt Carl Larsson-gården och sett inredningen och färgerna där. Nationalromantiken är givetvis ljus och makarna Larssons färgsättning inspirerades av gustavianismen. Makarna Larssons inredning är inte monokromt vit där den är vit utan ställs mot detaljer i rött, blått, grönt och brunt (fönsterbågarna i Carl Larssons sovrum är till exempel brunbetsade, ganska typiskt för nationalromantiken). Ellen Key förespråkade enfärgade och ljusa interiörer, men mycket rent vitt finns inte i hennes hus. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen: hennes sovrum är till exempel målat i en solgul färg, matsalen är grågrön liksom köket. Övre hallen är färgsatt i gult och grönt. Limfärg gjord på krita är naturligtvis en traditionell takfärg och har använts länge. Jag tror att jag nämnde Ingela Bendts “Ett hem för själen” i min vänsterspaltare, en bok som bland annat tar upp Keys färgsättning.
Poängen med mitt debattinlägg är inte att man inte ska använda vit färg (och ordet ”kulturskymning” var valt med en stor glimt i ögat, trist att inte det framgick). Jag tar upp problematiken med att man kallar vitmålade tak, väggar och golv – det vill säga en monokromt vit inredning, och inte vitt i inredningssammanhang överhuvudtaget – för gammaldags och lantligt. Jag saknar den historiska medvetenheten, en medvetenhet man borde ha med sig om man ger sig på att restaurera ett gammalt hus. Obruten kritvit färg inte började användas förrän på 10-20-talet. Innan dess hade de vita pigmenten en liten dragning åt grått och därför rekommenderas man till exempel att bryta vit färg till fönsterfoder med lite grön umbra. Som snickerifärg har vitt förekommit ganska kort tid och den “traditionella” färgsättningen med röda stugor och vita fönsterfoder har inte heller många år på nacken. För exempel på traditionell färgsättning kan man besöka Hålla Hus eller Stockholms länsmuseums sida för byggnadsvård, eller låna hem den bok annelie här ovan tipsar om, ”Så målade man” av Karin Fridell-Anter utgiven av Svensk byggtjänst.
Jag tycker att det är problematiskt att man omtolkar historien på det sätt som görs nu. Att vitmåla ådringsmålade gamla möbler är inget annat än 00-talets motsvarighet till avlutning.
I Byggnadskultur nr 1/2008 (tema kulör) finns förresten en utmärkt artikel om makarna Larssons färgsättning. Jag citerar ur den:
Marianne Nilsson [intendent på CL-gården, min anm] är glad och stolt över att kunna få visa upp ett hem som är färgsatt så långt man kan komma från dagens vita ideal där på sin höjd en klatchig kudde får förekomma:
– Här möter besökarna istället regnbågens alla färger.
Jag vill tillägga att jag skulle föredra om eventuella synpunkter på det jag skriver för Västerbottens-Kuriren skulle kommenteras i sitt rätta sammanhang, det vill säga riktas till mig via e-post till min VK-adress (som jag vet att du Yvonne känner till då vi har haft professionell kontakt), eller också via respons i en vänsterspaltare. Kommentarutrymmet i Bygga bo är avsett för det jag väljer att skriva och publicera i detta sammanhang.
Jag trodde att din blogg var öppen för alla och för alla kommentarer.
Dessutom har jag läst samma tex i VK som på din blogg.
Yvonne
Jag har berört ämnet tidigare i denna blogg, men samma text rör det sig inte om och det är texten ur VK du citerar. Ett undantag finns och det var en vänsterspaltare som jag också publicerade här och klargjorde att den tidigare hade publicerats i VK (krönikan Nybyggarkultur i förfall).
Självklart är min blogg öppen för alla och för alla kommentarer – jag har ju också bemött din kommentar – men jag vill fortsättningsvis inte föra en diskussion om krönikor jag skrivit för VK på min blogg, om jag inte har publicerat dem här också.
För mig blir för mycket vitt bara sterilt och kallt, däremot om man bryter den vita färgen med något pigment, bara så det kalla försvinner så är färgen inte vit längre men ändå ljus. Vad jag menar är att jag tycker inte ljus = vitt, ljus är färg.
Att jag sen väljer att inte använda vitt mer än i limfärgen i mitt tak har inte med min personliga smak att göra enbart, utan att det inte förekom i mitt torp i den tid jag vill hitta tillbaka till.
Kanske är Göran nutidens Carl Larsson? ;)sätter färg på svenska torp och gårdar:)
Precis. 🙂 I grön umbra! 😀 Förresten, det var inte i Invändig renovering man kunde läsa om elementlampan – jag undrar om det var i Värmen i gamla hus? Ja, någonstans finns det i alla fall.
Kan bara säga att jag läser dina synpunter med stort intresse. Kanske för att jag är byggnadvård intresserad, kanske lika mycket för att du inte har en svart/vit syn på sakerna och hur man gör det hela renoverar/återställer/fixar till.
Museum är ju trevligt i och för sig men vem vill bo på ”hembydgsgården”…Jag hittar gärna tidtypiska lösningar/utföranden/färgsättningar där men samtidigt väljer jag själv hur jag renoverar. Alla detaljer måste inte vara exakt rätt och så måste ju funktionem finnas …
Men jag håller med om att man måste vara väldigt rädd om stämningen i huset, men det kan göra på så många sätt.
Sedan ska man faktiskt akta sig för ”moderna byggare” där har Göran Gudmundsson och många andra helt rätt. Har sett så många exepel på hus som de slagit ihjäl totalt på väldigt kort tid. Tyvärr i bästa välvilja
Jag vill Hans 😉 nej skämt åsido så bor jag ju inte året runt i mitt ”projekt”. I värsta januarisnöstormen är det väl inte så kul att traska till utedasset.
Det måste vara mycket svårare att restaurera ett året runt boende byggnadsvårdsmässigt.
Jag behöver inte tänka på att moderna ”måsten” ska passa in.
Min tanke är faktiskt lite åt hembygdsmuseum-hållet men utan ”shabby chick & company”
Maria: jag kommer till den boken, just nu har jag fjärrlånat en annan Göranbok Tips och Råd om byggnadsvård.
Att inte göra något som riskerar att skada huset, utan att förvalta, njuta av sitt hus under den tid vi får bo i det är min syn på byggnadsvård. Och att gå efter vad som harmonierar med husets stil, som naturmatreal och ”halvfattigt” – hos oss. Att veta om och när vi gör något orätt, att just det enkelt går att återställa.
Angående de vita hemmen så håller jag fullt med dig Maria. Visst har det funnits ljusa miljöer förr – men inte detta helvita på allt, väggar, möbler, tak… som man kan se i en del tidningar – det är ett synnerligen modernt påfund och inte ”lantligt varsamt renoverat”.
I andra tidningar (inte bara G&T) hittar man perfekta ”Gysingehem” – och de är inte roliga de heller – i mitt tycke – ibland olika tidsepoker i skilda rum, perfekt utfört, med samma tapeter, samma kulör och färgval. ”Korrekt byggnadsvård”.
Nej, förutom att sköta vårt hus vill vi ha ett HEM, och då blir det en himla blandning möbler, färger, minnessaker, konst mm från olika tider, det är våra val så då blir det inte så spretigt, men det blir hemma…
Angående bo i ”Hembygdsgården”. Kanke var jag inte tillräckligt tydlig i min komentar. Jag vill ta till vara på husets själ så mycket det går men ändå inte förvandla det till museum eller utställnings lokal. Även i en omodern stuga måste det finnas ”plats att bo” plats för de personliga sakerna även om inte allt är tidstypisk. Men var gränsen går är ju upp till var och en.
Både det perfekta gysingehemet och muesegården är ju intresanta och jättefina förebilder men inga är ”hem” i mina ögon. Hem och trevligt inbott blir det först när man ser att någon lever där. Kanske inte lika perfekt men jag trivs nog bättre då…
Sedan kan jag bara säga att vi är väldigt rädda om det gamla som finns kvar i vårt objekt/projekt men det tar nog minst ett år till innan man kan bo där, då är skorstenarna kanske fixade. Just nu är det mest en arbetsplats utflyktställe för oss.
Men trots allt förfall ser man det underbara hus det var/kan bli. Vårt hus var ödehus i många är så vår väg är kanske längre än vissa andras…
Men ett steg i sänder så ska det bli något fint igen och det allra mesta i byggnadsvården tecken
Hans: Tack för de fina orden! Jag är lite allergisk mot uttrycket att det är ett hem och inte ett museum/hembygdsgård, mest därför att det så ofta används som ett argument för att göra ganska stora ingrepp eller sådant som absolut inte är okej byggnadsvårdsmässigt. Men jag förstår hur du menar – visst måste den egna smaken och livet få utrymme också. Bor man i Lappland vill man till exempel ha belysning så att man hittar från garaget och in. Och man kanske vill ha knallrosa väggar fastän det är ett sekelskifteshus man bor i. Men jag tror att man ska vara väldigt noga med att välja traditionella material och metoder. Vi fick nyligen hem en tidning där ägarna av en gammal hälsingegård hade smackat upp huntonit, färdigmålade skivor av formpressad (”träådrad”) trämassa. Säkert jättepraktiskt, men väldigt kulissartat och för mig känns det väldigt fel att sätta i ett gammalt hus.
Stella: Det låter som en väldigt vettig inställning till byggnadsvård, tycker jag. Nu flyttar vi ju till exempel på skorstenen, och det är inte så enkelt att återställa även om det naturligtvis går att göra.
Ni har fått en utmärkelse! Den finns att hämta på min blogg.
/Pernilla
Kul med ny uppdatering, här finns mycket att läsa, bäst att länka 🙂
Hej jag hittade denna sidan genom att jag sitter och gör ett kort arbete om Varsam ombyggnad. Jag blir jätteglad när jag läser här för du har koll på så mycket och har den här öppna attityden. Det är en sak jag saknar dock ordet reversibel, att man kan göra ändringa, renoveringar eller tillägg med tanken på att man kan ändra tillbaka det till ursprungligt efteråt. Räddningen för många spegeldörrar i landet var träfiberplattan (av märket masonit tillexempel). Tack för en trevlig lässtund.