Krönika – Nybyggarkultur i förfall?

Publicerad i Västerbottens-Kuriren, Kulturens tyckarspalt

Byn ser idyllisk ut, som om den somnat in någon gång på trettiotalet. Faluröda uthus och ladugårdar samsas med bostadshus från 1900-talets början och byn ser fortfarande ut som en by i odlingslandskapet längst Vindelälven gjorde i början av 1900-talet. Men går man lite närmare ser man hur färgen börjar vittra bort, som öar, och att träet där under har grånat som det anstår en hundraåring. Få bor i byn, de flesta gårdarna används som sommarstugor eller inte alls. De som står oanvända befinner sig i ett stadigt förfall, och landskapet som har långsamt börjat växa igen av björkar och sly.

Byn det handlar om är en av de miljöer längst Vindelälven som tagits upp som en ”kulturmiljö av riksintresse”, på grund av sin välbevarade bebyggelse och det öppna odlingslandskapet. Men här, som på så många andra ställen, kan man se ekonomibyggnader rasa ihop och åkrar som växer igen. Här ägnar jag och min man vår fritid till att restaurera ett hus från artonhundratalets mitt. ”Är huset k-märkt?”, är en fråga vi har fått ett par gånger när vi säger att vi ska bevara så mcket som möjligt. Men svaret är nej; någon formell k-märkning existerar inte idag. Men det är en ”k-byggnad”, såtillvida den är listad som särskilt kulturhistoriskt intressant i Länsstyrelsens inventering av kulturmiljöer i vår hemkommun. Men något särskilt lagskydd åtnjuter huset inte, inte utöver den paragraf i Plan- och byggnadslagen som uttrycker att alla ändringar på en byggnad ska utföras varsamt och med tanke på byggnadens olika värden: kulturhistoriska, historiska, miljömässiga och konstnärliga. Den befinner sig nämligen utanför detaljplanerat område. I detaljplanerade iljöer får man till exempel inte förändra husets utseende väsentligt utan bygglov – dit räknas åtgärder som att måla huset smurfblått och att byta från tegeltak till korrugerad plåt – men på landsbygden går det i de allra flesta fall alldeles utmärkt. Måla huset Kermitgrönt, bygg en pensionärskuvös, riv skiten! Och mitt i sitter Plan- och byggnadslagen och protesterar svagt, men ingen hör och ingen bryr sig.

Runt om i landet efterlyser antikvarier bättre skydd för byggnader på landsbygden, senast efter en diskussion om en rivningshotad grosshandlarvilla på Värmdö. Och möjligheten att kulturminnesmärka värdefulla byggnader utanför detaljplanerat område föreslås i en proposition som kulturdepartementet arbetar med. Men innan dess står en mängd byggnader stå och förfalla eller förvanskas utan problem.

Åter till den lilla byn vid Vindelälven. Vi åker vattenvägen till huset och passerar en gård vars ladugård numera ligger som en hög brasved på den vildvuxna gräsmattan. Landets ekonomibyggnader – härbren, ladugårdar, logar – blir allt färre. Det svenska odlingslandskapets bebyggelsemiljöer förändras. Det är symptomatiskt att Västerbottensgården idag för de flesta är detsamma som ett bostadshus, och inte den för trakten speciella grupperingen av hus och ekonomibyggnader runt en fyrkantig innergård.

I de byggnadsinventeringar man kan ta del av talas det fint om vård och bevarande, om fasadkulörer och takplåt och kulturhistoriska särdrag. Och det talas lika fint om att bygden och odlingslandskapet ska hållas öppet. Ansvaret för det har ålagts kommunen, men något kulturmiljöprogram för bevarande har inte upprättats. Och medan bebyggelseinventeringarna står och samlar damm i bokhyllorna breder träden, slyet och det grånande förfallet ut sig över en kulturmiljö av riksintresse.


Tillägg:
I helgen träffade jag mannen som äger ett av de mer förfallna husen i byn. Han tog rätt nyligen över huset. Ladugården ligger som brasved på backen och huset ser inte mycket ut för världen.
”Ja, vi har ju stuga redan”, sade han. Möjligen kunde hans systrar ta över stället.
”Det är ju synd om det får stå och förfalla”, sade jag.
Men han vägrar att sälja till någon som tar hand om det. Hellre får det förfaras.
”Det är nog lika bra att bränna upp det”, konstaterade han.

Fan vet.

This entry posted in Renoveringen. Entry Tags: , , , Bookmark the permalink. 

0 Responses to Krönika – Nybyggarkultur i förfall?

  1. Hej,

    Vilken intressant blogg över byggnadsvård du har!

    Jag gillar verkligen ditt inlägg ovan om vikten att lyfta fram och skydda en kulturmiljö med riksintresse. Det är kulturell historia som håller på att försvinna och så värd att bevara för efter världen.

    Men hur gör man det bäst, kan jag fråga mig ibland?!

    Att k-märka hus kan ibland ha en avskräckande inverkan på intresserade ev. köpare till dessa vackra men åldersstigna hus.

    Jag tror att det allra bästa är att informera husägare om just byggnadsvård, för med kunskap kommer också viljan att VILJA lägga ned den extra tiden det tar att bevara istället för att riva/byta ut.

    Det är lovande att byggnadsvårds centrum runt om i landet har ett uppsving och att tidningar som ”Gård och torp” ökar i upplaga m.m. Det visar på ett intresse och intresse ger kunskap som ger ett hopp om våra vackra gamla hus.

    Byggnadsvård i alla ära , men att bo ett museum är inget som jag strävar efter! Dagens liv kräver i vissa fall funktion före utseende och ibland måste man kompromissa… ”Bevara VS byta ut” är en svår balansgång att väga mot varandra och något som vi som småbarnsfamilj hela tiden brottas med. Den extra tiden det tar att renovera ett fönster VS köpa nytt tex, är en aspekt. Vi har renoverat och byggt ut vårat gamla vårat hus sakta och i våra ögon varsamt under snart 10 år. Och byggnadsvårdsfrågorna är viktiga för oss, men kan inte alltid vara styrande, tyvärr.

    Lycka till och tack dina fina inlägg om byggnadsvård.
    /Mvh
    Sara Small Town

  2. Stina says:

    Så sant du skriver i krönikan.

    Kulturmiljövårdande myndigheter skriver vackert men saknar laglig möjlighet och resurser att förverkliga sina nedtecknade mål. Och landsbygdens enkla hus förfaller så länge ägarna inte känner stolthet för dem. Är det annorlunda i ”Norrland” än annorstädes i Sverige? Hälsingland, Gotland, Österlen, Dalarna vårdar sina byggnader och sin historia. De ligger någorlunda nära Stockholm eller på väg mot kontinenten. Norrland är nybyggarkultur utan alltför lång historia, kanske sedan 1700-talet. Soltheten att ha en gård som varit i släktens ägo i många generationer saknas i många fall. Här i Västerbottens kustland är det samma sak som i inlandet.

    Nära universitetsstaden Umeå köper akademiker gamla byggnader och rustar dem. De förstår värdet! Både av historiska byggnader och att bo på landsbygden. Pendlingsavståndet till arbetet i stan är överkomligt.

    Till Norrland kom sågverksindustin tidigast. Timmerhus började anses gammelmodigt. Regelhus skulle det vara. Hur många ”västerbottenshus” har inte rivits i min hemby under 1900-talet för att ersättas med moderna regelverkshus med sågspånsfyllning. Det senaste revs förra året. Skam anser jag!

    Ni gör det bra som lägger ner tid och kraft på ert projekt. Det är inte alla som vill renovera/restaurera sitt hus då grannarnas hus ser förskräckliga ut. Vill man bo med den utsikten? Kanske kan en förebild ge ringar på vattnet, men det tar så förskräckligt lång tid att ändra människors inställning, att få människor stolta äver det gamla ”ratet”, ”gvaln” – som bara är att tända på. Det gäller byggnader lika väl som tingestar. Utbildning garanterarar dock inget!

    Kanske är jag för pessimistisk, kanske för kategorisk…
    Er blogg är läsvärd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *