Om vikten att ta det varligt

Svärfar plockar fram stenfoten
För några veckor sedan plockade vi fram stenfoten från lagret av cement. Den drog en lättnadens suck. Men hörnstenen ser lite klen ut…

När vi kör till Umeå kör vi förbi en gammal parstuga. Den har stått orörd hur länge som helst – allt kvar i original – i alla fall till dess att någon flyttade in. Till exempel har fönstren bytts ut mot nya, i och för sig med likadan spröjsindelning, men lika fullt slående nya.

När jag började läsa på om byggnadsvård och gamla hus stötte jag ständigt på samma råd: bo in er. Då märker ni husets kvaliteter och kan ta vettigare beslut. Det värjde jag mig mot en del, eftersom vi inte har någon större möjlighet att faktiskt bo i huset mer än någon dag i streck. Men det där som inte sades, med i princip samma innebörd, är minst lika viktigt: ta er tid. Är det nödvändigt att flytta in med detsamma, helst igår, är det nog oundvikligt att göra stora och onödiga ingrepp för att huset ska fungera som ett permanentboende. I alla fall om man inte är beredd att ge avkall på sådana faciliteter som vattenklosett, dusch och centralvärme. Fönster som skallrar i snålblåsten tas ner istället för att repareras och underhållas, och byts ut mot själlösa planglas och aluminiumbågar. Om man har för bråttom.

Vi har inte ”bott in oss”. Vi har däremot tagit oss mycket tid att rita och fundera, rita om, fundera lite till och ta råd från andra. Et voilà! Vi har landat i en lösning som visserligen innebär en del ingrepp, men de är få i jämförelse med vad de skulle kunna vara, och som ger oss ett fungerande permanentboende. Det här årets funderingar och lättare arbete – fönsterrenovering till exempel – har inneburit att vi har varit varligare mot huset än om vi hade flyttat in på en gång med den moderna människans krav på läpparna och i kofoten.

Svärfar plockar fram stenfoten
Svärfar granskar timret

Det känns dock lite läskigt att det är på riktigt nu. Inte bara på pappret. Jag är övertygad om att våra planer är vettiga, men i alla fall – läskigt. Ingen återvändo. Redan imorgon kommer en kille för att gräva avloppsbrunn (den står och väntar på gården) och att gräva ut för utbyggnaden (och jag drar en lättnadens suck att vi inte ska gräva källare). Grunden, en blivande varmgrund, ska gjutas. Vi kommer att försöka mura in stenar så att den ska likna stenfoten vi plockade fram för några veckor sedan, gömd under ett lager cement – timret var i bra skick utom där det hade varit i kontakt med cementblock som de hade skjutit in istället för natursten. På en sida fanns inte någon rejäl hörnsten utan bara några små, runda stenar. Där såg timret ut att ha sjunkit ner en bra bit jämfört med andra sidan.

Tänk att – för lite mer än ett år sedan kändes det som om ingenting hände. Nu är allt på gång. Och det utan att vi har behövt göra avkall på våra ideal och idéer på grund av tidsbrist.

This entry posted in Byggnadsvård, Renoveringen. Entry Tags: , , , Bookmark the permalink. 

0 Responses to Om vikten att ta det varligt

  1. Vera says:

    Hallå! Nej, jag har inte funnit mig tillrätta i lägenheten än, för jag har bara varit där max en timme å ställt in alla mina grejer. Är hemma hos familjen å umgås istället. Ikväll blir det examenskalas och imorn natt åker jag till Norge och firar midsommar. Så det där med att ställa i ordning och fixatrixa blir inte förrän nästa vecka… då jag börjar jobba oxå.
    Det är ca 25 mil mellan Göteborg och Karlstad. Det tar 2tim & 50min med tåg som man inte behöver byta, vilket jag tycker är ganska överkomligt. Å i augusti är du ju fortfarande student och då kan du få en biljett för max 200kr. Du är så hemskt välkommen att hälsa på. Det är bristvara på vänner i Kd så det vore superkul om du ville komma å hälsa på. =) När var det du började jobba igen? Stor kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *