Italien och Göran

Det är annorlunda i Italien. På den bröllopsresa vi nyss kom hem ifrån bodde vi i en liten medeltida stad, Pistoia, som ligger några mil från Florens. Allt är i sten och sten är uppenbarligen mer beständigt än trä. Där fanns byggnader med anor från 900-talet. Vad som fascinerade oss var hur byggnaderna kändes organiska: de hade lappats och lagats med tillgängliga medel, växt fram allt eftersom, byggts ut och byggts till. Det kändes väldigt naturligt. Och väldigt osentimentalt. Lägenhetshotellet vi bodde i var ett ombyggt palazzo, Palazzo Fancelli, från 1700-talet. Vi bodde i en tornlägenhet, där en plattform av glas längst upp i tornet som nåddes via en trappa i metall, fungerade som sovrum. Ett spännande sätt att låta modernt och gammalt mötas.

Vi har naturligtvis också fått det senaste numret av Gård & Torp och jag reagerade lite på vad jag tycker är ett ganska arrogant svar från Göran Gudmundsson till en frågeställare som undrar om huruvida hon ska ta bort masonitbeklädnaden på väggarna i sin stuga. ”[E]tt bestämt råd från min sida är att det ni gör måste bli trovärdigt i stil och kvalitet. Annars är det inte lönt att anstränga sig”, skriver han. Han säger sedan att det finns två lösningar på frågeställarnas problem. Det ena är att låta masoniten sitta kvar på väggarna, måla om och tapetsera. Det är nämligen ”enkelt, billigt och allt original blir kvar under”. Den ”tunga varianten: Riv ner papptaket, riv ner masoniten på väggarna, rekonstruera alla snickerier (har ni original till alla?), handhyvla, laga lerkliningen, måla med limfärg. Ni får en rekonstruktion som de vänner som fortfarande finns kvar när ni är klara, förhoppningsvis kommer att uppskatta mycket.”

I ett annat nummer av Gård & Torp skriver han:
”Man kan ha olika höga ambitioner med en renovering. En del restaurerar, letar reda på rimliga originaldörrar att använda som modell för nytillverkning, byter även karmar förstås, gångjärn osv […] Så tänker och jobbar proffsrestaurerarna. Den andra ytterligheten skyler bara över med lite färg. Det blir billigt, vem som helst klarar av ’renoveringen’ och ingenting kan egentligen ’gå fel’. […] Jag tycker personligen att man inte skall sikta högre än den sistnämnda kategorin. […] Då är det bättre att bara ’bo snyggt’ och låta nästa generation lägenhetsinnehavare ta hand om restaureringsjobbet. Eller hur?”

Men i all fridens, varför? Varför ska man låta ”nästa generation” göra jobbet när man själv har intresse för det och kan skaffa sig kunskap? Varför saluför han sina Gysingeprodukter, såsom de tidstypiska snickerier de har – snickerier som inte är ”tidstypiska” i alla delar av landet eller i alla byggnader, oavsett om de är soldattorp eller herrgårdar.

Vi har inte kvar alla originallister. Långt ifrån. Men vi sitter ändå på sådan kunskap och har så pass duktiga hantverkare till hjälp att vi kan ta ett någorlunda initierat beslut. Försöka skyla över bucklig, flagande, plastfärgsmålad masonit med lite färg? Never. Det är inte lättare än att ta bort den. Vi har dokumenterat allt och det är inte en miljö vi skulle trivas i. En rekonstruktion, ett återskapande av husets tidigare skick? Nej, det blir det visserligen inte riktigt. Bara delvis. Men det blir, trots det, en varsam renovering som tar hänsyn till de kulturhistoriska värden vårt hus är bärare av. Och jag är övertygad om att vi kommer att känna oss fullständigt nöjda med det. Det är mycket vi inte rör i överhuvudtaget; men hade vi velat ha helt släta väggar och små släta foder hade vi köpt ett funkishus och inte gett oss på det här huset i överhuvudtaget. När vi ändå diskuterar – ska man då låta bli att ta bort masoniten som spikats fast på spegeldörrarna, blaska på lite färg och låtsas som ingenting? Förklara gärna för mig, för jag förstår inte riktigt. Jag förstår att han inte vill att man i sin renoveringsiver ska förstöra kulturhistoriska värden – till exempel ”när det här husets byggdes så byggdes det efter principen man tager vad man haver, så det är byggnadsvård att renovera efter samma princip” – men varför inte ge lite vettigare råd till den person som faktiskt vill restaurera och inte blaska över med färg?

This entry posted in Byggnadsvård, Renoveringen. Entry Tags: , , , Bookmark the permalink. 

0 Responses to Italien och Göran

  1. Jerker says:

    Jo nog är vi inne på samma linje alltid. 🙂 Den där Gudmunsson har verkligen börjat segla lite snett.

  2. Hoppla says:

    Hej, efter att ha surfat runt på massa olika bloggar så har jag sett folk nämna just idn blogg men jag har aldrig inspekterat den. Sen råkade jag hitta länken i Exilengruppen på facebook (ja, herregud jag är också en exilare) så nu sitter jag och lusläser. Kan berätta att jag jobbar på Byggnadsvården i Gysinge, Göran är därmed min chef och jag tycker det är bra att du granskar alla råd du får med kritiska ögon. Tycker du har ett sunt synsätt på byggnadsvård. Man blir ju bestört över alla som river ut sina funkiskök för att sätta in ett ”genuint lantkök” osv. Alla renoveringar är ju kultur i sig. Till och med masonit tycker jag man kan se som kulturhistoriskt intressant. Den säger ju något om tidsandan och dåtida synsätt.

Lämna ett svar till Jerker Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *