Byggnadsvård? del 2

Är äganderätten större än kulturhistoriska värden? Debatten har uppstått bland annatDagens Industri, som för en tid sedan skrev om finansmannen Jonas Wahlström och renoveringen av 1700-talsherrgården Hedenberg. För första gången någonsin har länsstyrelsen polisanmält den ovarsamma renoveringen – byggnaden är kulturminnesmärkt. Bilderna som finns publicerade är bedrövliga att se. Väggar har rivts ut, originalgolv har sågats sönder.

En hel del av debattörerna anser att äger man ett hus har man rätt att göra som man vill med det. Ska man bevara ett kulturminne ska det göras till ett statligt museum, husägare ska inte behöva be om lov för att göra om sitt hus. Gård och Torp uppmärksammar förstörelsen i det senaste numret och ställer den viktiga frågan: ”Varför köpa ett byggnadsminne, om man inte har någon som helst kunskap eller intresse för vår historia?”

Kulturminnesmärkning eller inte, jag har häpnats över fenomenet tidigare. På diverse forum kan man träffa på människor som renoverar 100-150 år gamla hus och stolt visar upp det nya klickgolvet, högblanka IKEA-köket och ultramoderna badrummet. ”Vi sparar ingenting tidsenligt”, fick jag en gång som svar på frågan om bevarande, av paret som skulle till att renovera sin mycket välbevarade funkisvilla. Man storknar.

Varför renovera ett gammalt hus, oavsett om det är 50 år gammalt eller 150, om man har intentionerna att göra det till en modern villa istället för att låta det vara ett gammalt hus med varsamt utförda uppdateringar? Varför köpa ett gammalt hus, om man inte har någon som helst kunskap eller intresse för vår historia – hur liten den än kan tyckas?

Andra bloggar om: , , , ,

This entry posted in Byggnadsvård. Bookmark the permalink. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *