Jag plockade fram ett gammalt nummer av tidskriften Västerbotten – ”Vackert å grannt” – som handlar om det traditionella dekorationsmåleriet i länet. Jätteintressant läsning, inte minst efter det fynd vi gjort. Bland annat får man lära sig att schablonmålningen blev vanligt runt mitten och slutet av 1800-talet, vilket överensstämmer med åren då Anna-Stina och Karl Johan tog över gården. De tryckta tapeterna kom relativt sent till våra trakter, vilket innebar att interiörmåleriet var relativt opåverkat av tapetmodet. Här i länet var schablonerna ganska enkla, med stiliserade blommor och geometriska figurer. Ungefär som i vårt hus.

Som synes finns det inte mycket kvar av schablonmålningen. Inte minst de rosaröda partierna, som flutit ut i kanterna. Jag kan inte svära på att det är ett hjärta i schablonen, till exempel, även om formen antyder det. Jag har ritat av efter bästa förmåga – det var inte helt lätt. Utrustad med lite maskeringstejp, en plastfilm och penna och ett väldigt snett resultat. Antingen var schablonen sned från början, eller också har jag lyckats få den väldigt sned. Det var dock ingenting lite Photoshop och enormt tålamod kunde rå på… Men frågan hur det egentligen såg ut i mitten kvarstår. Blomman i mitten liknar ju mer en stjärna – jag är ganska säker på att det är en blomma – och det skulle vara spännande att se hur den egentligen såg ut.

Det fanns ett liknande dörröverstycke avporträtterat i Vackert å grant, som finns i en bondgård i Dorotea. Det här är dock lite enklare. Jag och Olov tror att det svarta i mitten kan vara en trana i flykt – man kan se ett par fågelben, en lång hals och två utfällda vingar. Det känns jättespännande och verkligen som en ynnest att få hitta det här! Enda nackdelen är förstås att vi inte vill göra åverkan på det, vilket innebär att vi kommer att få en grymt låg kammardörr.

Häromdagen frilade svärfar, med min goda vilja, en halv timmervägg i kammaren. Att timret varit målat har vi anat bakom tapetsjok och paneler, såväl i kammaren som i hall och storstuga. I kammaren har vi anat en låg bröstning i mörkt rödlila, vad jag bara kan ana är caput mortuum. Men vad som doldes där ovan var en större överraskning. Ovanför dörröppningen fanns nämligen en dekoration: en tecknad ram med blomster och slingor, och i dekorativ svart frakturstil stod nedtecknat ett par initialer och födelsedatum. Karl Johan Johansson och hans hustru Anna Stina Johansson – min makes farfars farfar respektive farmor. Hur häftigt är inte det? De var bosatta i huset 1864, så mycket vet vi.

När jag tittade närmare på de rosaröda fläckarna på väggen – från tapeterna, trodde jag först – upptäckte jag till min förvåning att det var ett mönster. Det tog ett tag för både mig och Leif att se det, det var så oerhört svagt, men faktum är att väggen har varit schablonmålad. Väldigt enkelt, med små blommor och hjärtan och slingor i grått och rosa. Jämfört med de färgstarka mönstren på hälsingegården Gästgivars hade de naturligtvis inte mycket att komma med – jag undrar om det kan vara så att tapetklistret har förstört målningarna? – men det är i vårt hus och jag tycker att det är hur roligt som helst. Hur vi ska dekorera väggarna i kammaren känns plötsligt helt givet. På tapetpapper, förstås, så får originalet vila under treetex precis som tidigare! Bilder kommer, jag kunde dessvärre inte ta någon sist.

Jag vill pusha lite för Västerbottens museums söktjänst i bildarkivet. Där finns många bilder upplagda – därifrån kommer bilden på Anna-Stina som jag länkat till här ovan. På den här bilden kan man till exempel se mer eller mindre hela byn i söndagsfina stassen på en granngård, år 1924. Min egen släkt, som ju också kommer från Västerbottens län, råder det dock stor fotografibrist på.