Gamla bruksföremål

Min mormors gamla trotjänare, den gräddgula köksassistenten som är MADE IN SWEDEN och både kan knåda degar och mala kött och potatis till pitepalten vi gör ibland. Jag kommer att gråta blod dagen den beslutar sig för att den har knådat sin sista deg, malt sin sista potatis, och ger upp.

Posted in Inredning | 3 Comments  

Leva stadsliv på landet

”Så är det att bo på landet”, flinade vår granne när jag häromdagen beklagade mig lite över att det var mycket jobb med att kratta gräsmattan. Fast kratta gräsmattan gör man ju i villaområden också, tänker jag. Jag kan inte låta bli att tänka att vi nog lever stadsliv, fast på landet, och faktiskt inte lantliv. Vi har någon som kommer och plogar åt oss. Vi har inga djur att ta hand om och det är en bonde i bekantskapskretsen som – och det är vi oerhört tacksamma för – håller våra lägder brukade så att de inte växer igen av sly.

Egentligen tycker jag att skarpa Tove har sagt en hel del i det här inlägget, apropå att det är så trendligt att leva ”lantliv”. Det är bland annat en utveckling av UnderbaraClaras inlägg om att lantlivet är så trendigt – utom det i glesbygden. Tove konstaterar att Det är inte bostadsorten som är central i den livsstil som jag omhuldar, och uppenbarligen inte för den som tidningarna vurmar för heller. Men, fortsätter hon: Vi som inte försöker leva det Trendiga Lantlivet…utan det där skitiga, slitiga, snåla  självhushållande Otrendiga lantlivet, vi är nämligen något så ointressant som en ”köpsvag grupp”. Kontentan, som jag uppfattar det, är att trenden är en hittepåtrend som handlar om att sitta i madonnautsmyckade växthus med en trädgårdsbilaga i ena handen och en latte i den andra.

Från det ena till det andra: jag köpte tidningen Kloka hem för att jag visste att det senaste numret innehöll en artikel av och med en av bloggerskorna jag följer; Eja med bloggen Lundagård. I Kloka hem behandlas också det trendiga lantlivet. Den första frågan som möter läsaren i ingressen är: Har längtan efter en naturnära livsstil fått glesbygden att leva upp igen? En hel del tyder på det och en av konsekvenserna kan vara att det rör på sig i matlandet Sverige. Mer konsumtion och surdegsromantik; det är alltså den småskaliga produktionen (och att stoppa egen korv) artikeln handlar om.

Alltså, jag blir lite irriterad av att ordet ”glesbygd” slängs lite hejvilt omkring. Oavsett om man använder glesbygd i Tillväxtverkets definition (vilket jag gör) eller i SCB:s definition, som bor man rakt inte i glesbygd om man bor i tätort. Möjligen bor man ”på landet”. Det är t ex få förunnat för bosatta i glesbygden att välja bort bil och bara åka med kollektivtrafik (sådan existerar i princip inte här, där vi bor). Men vid sidan om detta känner jag nog att det finns två olika trender. Å ena sidan den här tillrättalagda Lantlivstrenden; vitt, madonnor, stora växthus för kristallkronan och samvaro ljusa sommarkvällar. Pripps blå-reklam fast på ett annat sätt. Å andra sidan ett Stefan Sundströmskt strävande efter självhushållning, ekoliv, ankor och hönor, köpa halva djur att lägga i frysen, plocka bär och svamp, Saltå kvarn-dinkel och stoppa rustik korv.

Min morbror var bonde medan han fortfarande levde och hans dotter, min kusin, har tagit över gården. Kanske påverkar det min syn på denna nya gröna våg som en trend, som stadsliv fast på landet? Hon romantiserar liksom inte sin livsstil. Hon fixar sina lååånga naglar med pärlor och lack trots att hon gräver i jorden, kör traktor och har höns. Det finns ju en annan verklighet, livet på landet för LRF-medlemmarna, liksom. Som sliter med EU-bidrag, med långa timmar i ladugården, med trasiga gödselspridare, med slåtter, med sjunkande mjölkpriser, med skogsplantering… som är helt vanliga människor och inte några nya gröna vågen-kufar, som nog en och annan av oss skulle kunna tas för.

Nej, jag lever nog stadsliv på landet, i glesbygden, vurmar för det lokalproducerade, för bevarande, för återbruk. Jag tycker mest att det är trevligt, lärorikt och intressant, inte minst för barnen i våra liv, men nog är det alltid en livsstil som råkar vara i ropet just nu.

Posted in Idéer | Tagged , , , | 7 Comments  

Det är sorkår, inte trädgårdsår, i år

Så snart snötäcken smält bort från backen syntes det. Jag, som den stadsbo jag trots allt är, fattade inte riktigt vad det var jag såg: gräsmattan var märkligt uppruggad på sina ställen. Mossa? Fukt? Snötyngd? Nej, blev jag upplyst om: sorkar.

Plötsligt sågs de överallt. Springande över gräsmattan, springande under bron, springande till fågelfröresterna utanför köksfönstret. Går man ut är det oundvikligt att höra hur det frasar i marken, gräset och löven. De små gångar i snön jag och sonen räknade under våra pulkaturer kändes plötsligt inte längre lika charmiga och gulliga. Sorkar är inte roliga när man är intresserad av en snygg trädgård.

Det är sorkår i år och det märks att vi bor på landet, på en tomt som är omgiven av åkermark. Vår 1,5-åring stoppar det mesta i munnen; det känns inte speciellt roligt. Vi bor i ett så kallat ”endemiskt område”, en riskzon för ett virus som orsakar samma sorts sjukdom (sk hemorragisk feber) som ebolan: sorkfeber. När jag bodde i Stockholm var jag ytterst nervös över fästingar. De finns inte här tack och lov, men jag vet inte om sorkfeber känns mycket bättre än borrelia och TBE. Speciellt inte när man läser att krattning av gräsmattan ska undvikas tills det har regnat, några timmar efter att man med sonens hjälp krattat hela (dammtorra) gräsmattan ren från ”sorkkorvar”.

Sorkarna har gjort det överflödigt att använda mossrivare i gräsmattan, överallt finns små gångar täckta av uppriven mossa och gräs. Maken är nöjd, ”de hade gärna fått tugga i sig lite mer!”. Men min syrén är söndertuggad, liksom de halvsekelgamla blåtrybuskarna. Vi har inte den sorten som lämnar efter sig små jordhögar, framför allt. Skogssorkar och åkersorkar, kanske de kallas, de som springer här – jag har inte så bra koll. Vattensorkar och jordsorkar blir visst svartare.

Jag undrar om vi ska vänta med inköp och plantering av vinbärsbuskar och vindskyddande träd till nästa år istället. Det vore ju inte så roligt om de tuggade i sig av de ömtåliga plantorna. Klätterrosen vi satte i höstas, liksom de späda växter som kommer upp lite här och var har de (peppar, peppar) låtit bli. Liksom rabarbern – det måste vara en av de vackraste, färgstarka vårväxter jag vet.

Posted in Trädgård | Tagged , , | 2 Comments  

Apropå något helt annat

Thailand är ett av de populäraste resmålen för svenskarna. Jag har själv varit där, i februari var det tio år sedan. Jag, min syster och min mor besökte bland annat Phuket och så en ort där en vän till familjen var bosatt: Tak Bai.

Då kändes det som ett sömnigt litet ställe. Vi fick åka och ha engelskalektioner med några av eleverna på den lokala skolan. På husväggarna hängde rader av fisk på torkning (och varken jag eller de andra som var med dit har velat äta torkad fisk sedan dess) och spred en mindre behaglig lukt över dammiga gator. Det hängde stora spindlar i eltrådarna som löpte längst promenadvägen in till byn från hotellet. Vi blev uppassade på skönhetssalong av en blyg kvinna – hennes omsorg fick oss att köpa hela paketet, inklusive hårtvätt och tånagelmålning. Vi åkte till drottningens trädgård (nja, park var det väl snarare) och åkte till en hantverksskola i närheten där de mest fantastiska krukor och urnor tillverkades. På morgonen vaknade man till ”bönkrig”. Södra delarna av Thailand är i huvudsak muslimska områden; de muslimska böneutroparna fick konkurrens av ihärdiga buddhistmunkar. Överröstningsförsöken var mycket goda. Vi åkte därifrån tidigare än planerat, framför allt därför att vi kände att vi som tre västerländska kvinnor inte riktigt kunde röra oss så fritt som vi skulle vilja.

Vår vän blev en morgon, när han tog sin dagliga morgonjoggingtur längst stranden, upphunnen av några lokala poliser. De bad honom att inte springa där längre. Det var inte säkert, bland annat på grund av ett bombdåd utfört av separatister. Sedan dess har konflikten i Narathiwat eskalerat, Tak Bai är skådeplats för en massaker där sju civila sköts till döds och ytterligare 48 kvävdes eller klämdes till döds när de transporterades på lastbilsflak för att fängslas. Detta hände 2004. Så sent som för ett par dagar sedan exploderade en bomb i Narathiwat – det händer i princip dagligen.

Det gör mig ledsen att denna vackra lilla plats är hem till en konflikt som majoriteten av västvärlden inte ens känner till, liksom den obekymrade turismen till andra delar av Thailand. Tystnaden om den konflikten (liksom andra bortglömda inbördeskrig och konflikter, till exempel Angola) är verkligen en påminnelse om hur mediabevakningen av krig och konflikter runt om i världen fungerar.

På bokhyllan i kontoret står en målad vas inköpt på hantverksskolan vi besökte i Narathiwat. Jag minns människorna jag träffade och hoppas att de mår väl, under omständigheterna.

Här kan man läsa mer om konflikterna i Thailand.

Posted in Okategoriserade | 1 Comment  

Trädgårdsplan

Så här ser trädgårdsförslaget ut jag nämnde i ett av inläggen här ovan. Huset är omgivet av björkar, ”förutvarande” rönnar (det är ett ord jag älskar), sibirisk gran, ”reflexsyrén” (syringa reflexa eller hängsyrén – sorten är tydligen härdig upp till zon VIII). Köksträdgården kantas av hallon, vita vinbär och röda vinbär. Lite intressant är det med de gamla namnen. Rosa rugosa ’Hansa’ kallas till exempel ”kalljordsros”. Som alléväxter återfinns rönn och syrén, denna gång josikea.

Längst ner till höger i teckningen finns en dunge av buskar och träd: alpros/bergros rosa alpina, björkbladsspirea, rosentry, häggbärmispel, tatarlönn och Hansaros. Något sådant, fast i mindre skala, skulle jag vilja ha i vår trädgård. Min man är mer inne på någonting enhetligt och uppradat, mindre lummigt. Kanske blir det någon sorts kombination?

Apropå trädgård vill jag gärna tipsa om tidskriften Västerbottens specialnummer om trädgårdshistoria i norr. Jag råkade också ramla över skriften Minns du hur korovan smakade? – gamla trädgårdar i Lycksele av bland andra Mariana Mattson som är POM-inventerare i våra hemtrakter, en av personerna bakom Kulturbotaniska i Lycksele och odla-i-Lappland-förkämpe. Den rekommenderas, en fin skrift om gamla trädgårdar här.

Posted in Kulturhistoria, Trädgård | Tagged , , | 3 Comments  

Listigt i snedtak

Maken och svärfar har börjat lista det stora sovrummet där uppe. Vi byter ut den femtiotalsosande trapplisten mot en mer tidsenlig hålkälslist. Den passar fint in mot de övriga listerna, precis som den går fint ihop med det strukturmålade taket.

Att gera lister i ett brutet tak är sannerligen inte lätt, åtminstone av deras kommentarer att döma. På bilden hyvlas hålkälen till på baksidan för att vinkeln ska passa in. Det går att hyvla enbart den nedersta vinkeln, men då hamnar listen för långt ner på väggen (vi måste ju täcka över där den föregående listen har suttit). Den sluttande listen kapas till i nederkant och snickras till för att sluta tätt mot hålkälens profil.

Posted in Idéer, Renoveringen | Tagged , | 2 Comments  

Återbruk i fler än en bemärkelse

Ett fuse (ihopdraget fähus, det vill säga en ladugård) har olika avdelningar. Det var jag inte fullt medveten om innan jag flyttade hit, trots att min morbror hade djur. Bland annat hittar vi portn, lire, höladun, måsahuset och göningsrummet. Det vill säga ladugårdsporten, lidret, höladan, mosshuset och gödningsrummet. Det sistnämnda har fortfarande en hel del, minst trettio år gammal välbrunnen hästskit, kvar i sig. Förra året, när vi gjorde i ordning våra pallkragar, använde vi lite sådant (men alldeles för lite). Då var mest torrknulor. Nu har vi en mindre sjö av smältvatten där inne och torrknulorna påminner mest om finfin mylla. Det är kanske inte så näringsrikt, men bra att jordförbättra vår ultrasandiga sandjord med åtminstone.

Sonen hjälper till med jordförbättringen.

Här har tjälen ännu inte gått ur marken. Pallkragarna har tinat upp, men tar grepen i backen låter det mest ”klonk” och tar tvärstopp. I mina rabatter har trots det några småblad och en knubbig rabarberknopp tittat fram här och där. Det ska bli spännande att se hur mycket som har överlevt – vårlökarna jag satte i höstas kom nog i jorden för sent. Det är problemet när man bor här; jag fick inte vårlökarna förrän i slutet av september, men de skulle nog ha varit i jorden redan tre-fyra veckor tidigare.

Jag har förresten också fått ta del av en trädgårdsritning från 1940, som gjordes till min mans farfar och hans nybyggda hem. Ritningen påminner en del om den som återfinns hos Hålla hus, men i mindre skala (men icke desto mindre mycket ambitiös). Det är enstaka barrträd, rönnhäck, björkar och stort jordgubbsland. De inplanerade grusgångarna ser ut precis som våra och de olika rummen ger inspiration till vår trädgård. Vi behöver framför allt vindskydd, och lite mer rumslighet. Vi har en del jobbiga nivåskillnader att jobba med…

Posted in Trädgård | Tagged , , | 4 Comments  

Inreda mera på Ikea

Helgen har jag och min familj tillbringat i Haparanda. Vi har, bland annat, spenderat pengar på den stora möbelvaruhusjätten och ätit god mat på Sveriges östligast belägna hotell. Företaget min man är delägare i fyller femton år, och firade på detta sätt (övriga av makens kollegor bastade i världens största bastu också, men det var artonårsgräns och vi hade vår ett och ett halvtåring med oss, så vi låg och tog en välbehövlig vila på hotellet också).

Jag är en person som vill vara så välplanerad som möjligt. Jag har således tillbringat mycket tid de senaste veckorna med att surfa på Ikeas hemsida. Det ger en märklig känsla i maggropen. Ikea är liksom de Snabba Lösningarnas varuhus. Även om deras produkter inte är ”färdigpatinerade” a la shabby chicarnas danska favoritmärke, är Ikeas formgivare extremt duktiga på att plocka upp trender och tendenser och spotta ut en massproducerbar produkt i andra änden. Jag ska ta några exempel. I vår bagarstuga står en vitmålad spegelbyrå som tillhört min svärfars farmor, Karl-Eriks fru Josefina. Den torde vara tillverkad någon gång under tidigt 1900-tal. Formgivningsmässigt är den väldigt lik Ikeas spegelbyrå Hemnes, bara det att beslagen är annorlunda, spegeln är facettslipad och sliten och byrån naturligtvis är gammal. I vårt badrum har jag ställt en dekorativ parfymflaska med pump som jag fått av svärfars faster. Flaskan är i kristall och har en kompis i Ikeas flakonger Yngaren. Titta i vilket inredningsreportage som helst (till exempel ur Allt i hemmets lantspecialnummer som nyligen stått i tidningsställen) och du kan hitta analogier på Ikea. Istället för mormors gamla trasmattor, Signe. Istället för loppisfyndade hattaskar, serien Nostalgisk. Istället för att gräva på loppisar, springa på auktioner och rusta upp grejerna man hittade på vinden hos farmor och farfar går det mesta man kan önska sig till en nostalgiskt, romantisk ”lantlig” inredning hittas på Ikea. Fast visst fattas lite? Det blir liksom inte riktigt samma sak. Titta på det här rummet till exempel, det är en diger inköpslista från Ikea, men visst vore det inte lika fint om den gamla byrån var utbytt mot snarlika Birkeland.

Inget ont om Ikea, jag sitter och jäser i en Ektorpsoffa och vi har ett praktiskt, rymligt klädskåp i serien Hemnes, vår badrumsinredning kommer därifrån och jag kunde faktiskt inte motstå de söta ”hattaskarna”. Men jag tycker ju att det är det där slitsamma fyndletandet och saksamlandet och arvegodsen som faktiskt ger personlighet och trivsamhet. Det går inte riktigt att köpa en stil, om än Ikea gör sitt bästa för att få oss att tro det.

Posted in Inredning | 6 Comments  

Två ellösningar

På Byggahus-forumet diskuteras just nu utanpåliggande eldragningar och hur man kan göra om man inte vill pilla för mycket. Vi har ju strukturmålat papptak i det stora sovrummet på övervåningen, och vi ville inte börja ta bort eldragningen ut till taklampan för att detta skulle förstöra taket (eller rättare sagt, takfärgen). Vi hade möjlighet att lämna kvar kabeln intakt, den är kvar fram till det nya takfästet och uttaget. Tyvärr släppte den lite och vi har kompletterat med en lettiklammer och får bättra på färgen.

Inne i sidoskrubben, eller kattvinden, har vi inte bytt ut elen. Det går ny el fram till kopplingsdosan av porslin och därefter är allting orört för att vi vill bevara väggarna intakta. Inga uttag, utan fasta installationer för belysning.

De ingrepp vi har behövt göra för elen har vi kunnat gömma undan i garderober, där matningen kommer från vinden, och från skrubben där skorstensmuren tidigare gick. All el är givetvis godkänt och utfört av elektriker.

Posted in Byggnadsvård | Tagged | 4 Comments  

Furunäsets sjukhus

Pernilla som har bloggen Lyckohem har skrivit ett inlägg om Furunäset som jag kände att jag måste tipsa om. Det här är nämligen en plats som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har inte bara föräldrar och en moster som har jobbat på platsen och berättat mycket om sjukhuset, jag har också bott precis ”på andra sidan grindarna”, strax utanför sjukhusområdet, i en mycket älskad funkislägenhet. Ja, det är läskigt att gå förbi sent på kvällen, åtminstone om man är mörkrädd som jag.

Och, inte att förglömma: jag har gått skola i en av sjukhusets annex, efter det att Strömbackaskolan brann och mellanstadieeleverna fick flytta ut till det nyligen nedlagda sjukhuset. Officiellt stängde sjukhuset 1987, men vissa avdelningar stängdes inte förrän 1992. Vi tillbringade läsåret 1989-90 där. Det hände att vi stötte på patienter i korridorerna, och miljöerna var (förstås) oerhört fantasieggande. Det hände att pojkarna i klassen berättade skrönor om ”katakomberna under sjukhuset”. Jag tror att den där tiden har präglat mig mycket, jag har en både personlig och akademisk fascination för vansinnets historia.

Väl värt ett besök om man har vägarna förbi!

Posted in Bloggar jag läser, Kulturhistoria | Leave a comment