Skogsbrukets kulturlandskap

Stenkistor och föryngringsytor – skogsbrukets kulturlandskap syns genom vardagsrumsfönstret. Foto taget i augusti 2008.

Idag har vi varit och tittat på vårt skogsskifte. Vi har sålt en del av skogen – och då menar jag skogen, inte skiftet – och köparna är nu på ett annat skifte i närheten och avverkar; snart ska de över till oss. Plötsligt dök det upp lampor som aldrig synts till tidigare på andra sidan Vindelälven: skördaren, den där maskinen som tar ner träden, kvistar av dem och delar upp dem i lämpliga bitar.

Man skulle kunna tro att skogsnäringen har haft stor betydelse för kulturlandskapet i våra nordligast belägna skogslän. Men om man åsidosätter kalhyggen, ”föryngringsytor”, hur skogsbruket påverkar utseendet på våra skogar, så har skogsnäringen haft betydligt mindre inflytande än vad man skulle kunna tro.

Koloniseringen av norrlänen påbörjades under 1600-talet och uppmuntrades med olika lappmarksplakat – den ännu icke uppodlade marken skulle brukas. Det dröjde dock till 1800-talet innan kolonisationen av Lappland, det som slarvigt brukar kallas ”inlandet”, tog fart. Vårt hus är ett sådant nybygge. För att få den utlovade skattefriheten var man tvungen att bruka marken. Det är odlingslandskapet och jordbruket som har satt sina spår: lidbebyggelse och myrslåttermarker, fäbodar och avlägset belägna hölador.

Först i slutet av 1800-talet stavades skogsbruk och utnyttjande av kronans skogsmark ”förtjänst” och det behövs dugliga människor att jobba i skogen. Lösningen heter skogstorp, kolonat, odlingslägenheter och slutligen kronotorp: arbetsdugliga människor tilldelas en markplätt, får bidrag och/eller virke för att bygga ett hus och en liten ladugård och då ofta efter typritning, får bidrag för att odla marken – och allt mot att de betalar för sitt arrende genom arbete i skogen. Det finns lite olika överlåtelseformer från slutet av 1800-talet till den slutgiltiga kronotorpsöverlåtelseformen från 1943. Vid det laget var många av kronolägenheterna slitna och nedgångna, och de kronotorpare som skrev på avtalet från 1943 – vilket innebar att de skrev på för ett visst timarbete i skogen, men också en garanterad lön; lagen från 43 innebar slutet på oavlönat arbete i skogen – fick sina torp upprustade på kronans bekostnad. Innan dess har Lubbe Nordström porträtterat ”framtidslandet” och dess innevånare i boken Lort-Sverige från 1938:

– Vad består folket här av för kategorier? är min första fråga.
– Dels hemmansägare och dels småbrukare med extra arbete i industrins tjänst, i form av flottning och skogshygge. Den senare kategorin vill dock helst även kallas hemmansägare.
Deras bostäder?
– Hemmansägarna har i regel det vanliga Västerbottenshuset, småbrukarna kök och kammare.
– Och dom bor, hur?
Bägge kategorierna i köket.
Här var det alltså dominerande.
– Och värmen?
– Man har öppen spis, där en järnspis inmurats. I köket. I övriga rum mycket dåliga eldstäder, kakelugn eller kamin. Härtill kommer, att alla hus sakna frostfri grund.
Alla?
– Ja, alla utan undantag. Med mullbänk. Golven är följaktligen iskalla. […] Det finns en annan hygienisk olägenhet i dessa trakter, som också borde ägnas en allvarlig uppmärksamhet. Det är avträdena. Dom befinner sig i en liten byggnad i samband med lagårdarna och är försummade och iskalla.

Jag kan inte låta bli att dra på munnen åt de sista meningarna. Utedassen använder vi ju fortfarande, åtminstone tills vi fick i ordning vår toalett. Jag undrar vad läkaren i Lubbe Nordströms reportage skulle ha tyckt om våra golv?

Här, där jag sitter, genom vardagsrumsfönstret, kan jag se rester från skogsbruket i älven under sommaren: stenkistor, så kallade ledarmar, som är arv från flottningen.  Vindelälven blev flottled 1889 och flottningen upphörde här på 1970-talet. Under tiden har folk flyttat härifrån, i allt snabbare takt. Och odlingslandskapet, det som satte sin prägel på våra omgivningar, det håller på att växa igen och ramla ihop.

This entry posted in Kulturhistoria. Entry Tags: , , , , Bookmark the permalink. 

3 Responses to Skogsbrukets kulturlandskap

  1. Daniel F says:

    Hej, vilken fin blogg ni har!
    Vår familj äger ett litet kronotorp precis på gränsen mellan Jämtlands län och Västerbottens län, inte långt ifrån Dorotea. Det som jag tycker är det allra tråkigaste med dessa kronotorp i dagens läge är att man inte har någon som helst kontroll över sin omedelbara omgivning. Vi äger lite mark precis runt huset med en liten krans av träd, runt om är kalhygge.

    Bor man inom detaljplanelagt område finns en viss demokratisk process med överklaganden osv. när miljön förändras medan det i byar där skogen till stor del tillhör gårdarna ofta finns en lokal omsorg. I områden med kronotorp villkoras omgivningen av stora skogsbolag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *