I en och samma stil?


Den platsbyggda masonitgarderoben med snabelbeslag och tydlig femtiotalskaraktär, inrymd i ett rum inrett på tjugotalet och med spännpapp i taket. Att riva ut den vore detsamma som att förstöra ett väldigt karaktärsfyllt tidsdokument.

Diskuterar man byggnadsvård är det inte osannolikt att man får höra invändningar i stil med Jag tror inte att du går på utedass, eller att det fanns inte kök på 1800-talet. Argumenten brukar till exempel användas när man protesterar mot metoder och material som inte är traditionella. Och jag förmodar att de som kommer med sådana invändningar förutsätter att man ska föra tillbaka sitt hus till byggåret, men lurar sig själv eftersom det ju varken fanns el, vvs eller andra moderna bekvämligheter.

Ett liknande resonemang har jag stött på när man diskuterar restaurering och renovering. Det sägs till exempel att det är synd att det inte finns någon ”enhetlig stil” i huset, eller att man vill ha en sådan. ”Vi vill att huset ska se ut som det gjorde från början, som det var tänkt att det skulle se ut”, till exempel. Det är tankegångar som inte ligger så långt ifrån restaureraren Helgo Zettervall, verksam under andra hälften av 1800-talet. Han sade bland annat att han ville eftersträva en stil ”den måhända aldrig på en gång har egt, men som den vid någon viss tidpunkt har kunnat och bort
ega, om den blifvit fullföljd i sin egen stil”. Med andra ord: han eftersträvade inte bara en ursprunglig stil där senare tiders tillägg tas bort, utan även att förändra byggnaden så som den egentligen borde se ut. Han hade heller inga problem med att använda moderna material och metoder, om det innebar att han kunde nå sina mål. Zettervall kritiserades av bland andra Verner von Heidenstam, och i hans synpunkter känner man igen mycket av den dominerande restaureringsideologin. Heidenstam betonade autenticiteten och såg ett värde i slitaget och patinan. Heidenstam menade också att årsringarna skulle bevaras, byggnadens ålder kunde synas på det sättet.

Invändningarna mot att man inte hade kök, el och toalett på 1800-talet handlar alltså framför allt om att man inte kan rekonstruera ett 1800-talskök, elektricitet eller toalett. Ändå finns det de som gör det. Man bygger till exempel ett gustavianskt kök, eller ett viktorianskt badrum. Ännu värre är när man då river ut autentiska kök från, till exempel, fyrtiotalet för att bygga ett nytt i ”gammeldags, lantlig stil” eller vad man nu kan hitta på. Stilrenoveringar har den nackdelen. I sin strävan att allting ska vara av en enhetlig stil förstör man värdefulla tillskott gjorda av senare generationer. Nej, masonit är inte tidstroget 1800-tal, men en tidstypisk 40-talsbröstning i målad masonit är också ett värdefullt tidsdokument. Betydligt mer värdefullt än en nytillverkad pärlspont.

När jag bodde i Stockholm hade jag och min dåvarande sambo en hel del inredning som andades av femtiotal. Soffbord och fåtöljer i teak, stringhyllor, retrolampor. En av våra besökare tyckte att vi hade det så fint och nämnde att han en gång varit i en lägenhet där precis allt var femtiotal. Till och med tidningarna i tidningsstället. ”Det kändes inte naturligt”, tyckte han. Och det är det som är så förtjusande med gamla hus. Förändringar och tillskott känns naturliga, de smälter in. Jag kan villigt erkänna att jag har problem med att allt i vårt hus skulle kläs i masonit och se ut som ett nybyggt hus gjorde på 50-talet, när det helrenoverades under nämnda tid. Men exemplet här bredvid, från min mors sambos barndomshem är underbart. En fernissad, ådringsmålad köksinredning i plywood från 30-talet med Tryckobeslag samsas med sekelskiftesdörrar och det fantastiska rutmönstrade taket av spännpapp och lister. Tyvärr syns inte den emaljerade spisen på bilden. En blandning som varken känns disharmonisk, konstig, eller onaturlig i ett hus från cirka sekelskiftet.

This entry posted in Byggnadsvård. Entry Tags: , , , Bookmark the permalink. 

0 Responses to I en och samma stil?

  1. Katarina says:

    Jättehäftig tapet och snabelbeslag.
    Ja, många förändringar och tillskott smälter in på ett naturligt sätt, de utgör liksom egna årsringar i ett hus historia. Och visst är det trist när man river ut gamla häftiga 40-talskök för att försöka bygga ett nytt lantkök. Tycker att köket på bilden är hur charmigt som helst.

    Appråpå masonit,jag gillar masonit, det påminner mig om min barndom 🙂

    Har även lämnat en liten kommentar på förra inlägget 🙂

  2. Hej Maria,

    Jag vill börja med och säga att du har en utmärkelse att hämta hos mig!

    Så intressant läsa om dina tankar kring byggnadsvård i hus som kontinuerligt förändras. Tänkvärt och visst är varje tidsperiod värd att bevara.

    Men samtidigt tror jag att många har svårt att se charmen i ett tex. ett från ursprunget 1800-tals torp som ”tokrenoverats” på 60-talet och där fönster och den interiöra charmen försvunnit. Nog tror jag att ägaren skulle vilja riva ut 60-tals fönstren och återskapa det genuina torpet.

    Själva hade vi en emaljspis från 50-60-tal som var helt fungerande, men helt enkelt var ful och inte passade tillsammans med den vackra murade spiskåpan. Vi rev ut emaljspisen satte in den gamla gjutjärnsköksspisen som fanns på övervåningen. Det kändes helt rätt, för oss.

    Men bär man med sig att varje tidsperiod är viktig för husets historia, tror jag nog att man kan hitta detaljer som går att spara, som ett slags tidsdokument.

    /Varma hälsningar
    Sara Small Town

  3. maria says:

    Absolut, det håller jag med dig om. Vi gör ju faktiskt så också, efter att vårt hus tokrenoverats på femtiotalet. Fast vi har kvar våra fönster. 🙂

    Men jag tror att när man går in i en renovering/restaurering med tanken att allt ska vara i en och samma ”genuina stil” är man ute på djupt vatten. Dels för att tidsblandningen gör huset levande, men också för att det är väldigt få hus som är helt och hållet 1850-tal, till exempel. Och jag tror att man riskerar att riva bort alltför mycket också; till exempel att ta bort hundra års paneler och tapeter för att lerklina timmerväggen. Då tycker jag att det är ett bättre alternativ att begrava det befintliga och rekonstruera ett 1800-tal över det.

    Det finns så otroligt mycket som inte är byggåret i ett hus. Våra fönster är inte de första som suttit i huset, utan sattes sannolikt in på 20-talet någon gång. Dörrarna byttes ut någon gång vid sekelskiftet/tidigt 1900-tal. De är ju hur värdefulla som helst, fastän de inte daterar 1850.

    Men jag förstår hur du menar. 🙂 Vi har till exempel tagit bort en och annan platsbyggd garderob på nedervåningen och vi tycker inte att det är nödvändigt att ha kvar precis alla. Och den emaljerade köks-Noran åkte ut med huvudet före…

  4. Hans says:

    Hej Maria och ni andra
    Alltid lika roligt att läsa ert resonomang.
    När det gäller vad som är ursprungligt och vad är rätt för ett visst hus får man göra en bedömmning. Vad känns rätt … vad är möjlig … och hur får man något som både blir praktiskt, snyggt och tidstypiskt.
    I vårt hus har tex 3 nya fönster tagit upp i det som var skolsalen en gång och två gamla murats igen. Jag kommer ju inte att mura igen de fönster som tagit upp men faktiskt ta upp de gamla igenmurade fönstren (idag blindfönster på en fönsterlös gavel). Visserligen kommer det rummet att tappa lite av känslan av skolsal men vi får in ljuset från söder och gaveln ser mycket bättre ut.
    Kanske inte riktigt rätt ”byggnadhistoriskt” men vårt val.
    Samma gäller några masonittak från 40-talet, de har listverk i rutor och de får bli kvar trots att de ej är orginal. Jag tycker de är fina och bidrar till känslan lika mycket som pärlsponttaken i den stora kammaren.
    Vi gör allt som vi kan för att bevara stämmningen i huset men ibland blir det svårt och man kan inte alltid vara helt renlärig i byggnadsvård.

  5. Christina says:

    Vi har renoverat ett mer än 100 år gammalt hus i mer än två år och är inte färdiga… men vi bor iallafall här nu sen några månader tillbaka. Jag har läst mycket om byggnadsvård och det har varit mycket bråk mellan mig & ”mina” byggare… mina ideér har inte alltid uppskattats. Ha, ha! Det tål jag men det har varit jobbigast för sambon att stå i ”mitten”. Well, det har blivit en kombination av gammal stil & nytt som jag är väldigt nöjd med. Det enda som vi ännu inte har någon bra lösning på än är hur vi ska fixa till glasverandan… big trubbel så att säga! Den måste tilläggsisoleras & helt byggas om samtidigt som jag MÅSTE ha kvar fönstren & detaljerna… mission impossible? Den som lever får se… 😉

  6. maria says:

    Hans: Vårt hus är byggt någon gång i mitten av 1800-talet. Vi plockar fram en fasspontspanel uppsatt i början av 20-talet i stugan, ett pärlspontstak från sekelskiftet i kammaren, vi har dörrar från sekelskiftet och fönster från 20-talet och ända fram till 50-talet. Det är ju det som är min poäng, att trots att allt inte är ”original” eller ursprungligt så är det ju värdefullt för det. Och jag suklle vilja påstå att det är exakt det som är byggnadsvård, jag tycker inte att ”stilrenoveringar” (dvs att göra att allt ser ut som om det kom från en viss tid) är det.

    Christina: Lycka till. 🙂

  7. Hans says:

    Hej Maria
    Jag förstår din poäng och även om det kanske inte riktigt alltid synns i mina komentarer så tror jag faktiskt att vi har samma grundsinställning till byggnadsvård. Men jag märker att jag nog inte kan lägga mina ord lika bra.
    Forsätt att skriva som du gör och framförallt tror jag att er hus kommer att bli riktigt bra. Ni lägger verklinen in själen i det. I varje fall kommer jag att forsätta läsa din blogg med stort intresse och ibland även skriva komentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *